Åke Cato roade svenska folket i ett halvt sekel
Humor på 1980-talet gick aldrig lika bra utan honom
Hans mest älskade replik var att det går lika bra med selleri.
Men humor på 1980-talet gick aldrig lika bra utan Åke Cato.
Nu är han borta. Men lockar ändå till skratt hos ständigt nya generationer.
Det var under 1980-talet som Åke Cato blev folkkär.
SVT:s underhållningsprogram ”Nöjesmassakern” lockade som mest 4,7 miljoner tittare.
Sketcher och uppträdanden. Sven Melander, Gösta Engström, Jon Skolmen och Åke Cato var programledare.
Cato hade då i åratal skrivit manus till tv-serier, långfilmer och sketcher till tv-program. Som klassikern när Suzanne Reuter vill visa sin ”legimitation”.
När Åke Cato ställde sig framför tv-kamerorna i ”Nöjesmassakern”, särskilt i par med Sven Melander, blev han folkkär och skrev in sig i den svenska humorhistorien.
Främst som Werner & Werner och Preben & Preben.
De förstnämnda var två tyska kockar. De stökade i köket, bytte ingredienser lite hur som helst och Åke Catos Werner sa alltid:
– Det går lika bra med selleri!
De sistnämnda var två danska bagare. Cato och Melander, båda skåningar, hade förstås inga problem med att få till det rätta (och roliga) danska uttalet. Några vidare bagare var de dock inte. Det kastades mjöl och andra ingredienser, men framför allt så drack de och blev fullare och fullare.
– En lille en, sa de och tog sig ännu en sup.
”Rattmuffen”, en parodi på tv:s trafikmagasin, var också ett uppskattat inslag.
Sketcherna blev så populära att de släpptes på två LP-skivor. Jullåten ”Vår julskinka har rymt” blev en storsäljare.
Figurerna dök upp på nytt när de återförenades för ännu ett nöjesprogram sex år senare, ”Tack för kaffet”.
Helt uppenbart trivdes Åke Cato med det då nyvunna kändisskapet. Blev aldrig trött på när folk stoppade honom på gatan för en autograf och för att få säga ”Det går lika bra med selleri!”. Repliken han alltid kommer att bli ihågkommen för. Folks uppskattning, var ju bara ett bevis på att det han hade hittat på gick hem hos folk. Att de tyckte det var roligt.
För bekräftelse vill alla som skapar humor ha.
Under åren 1979-1989 var vi arbetskamrater på Aftonbladets nöjesredaktion. Han satt några skrivbord bort från mig.
Trots det kan jag inte påstå att jag kände honom.
Åke Cato var ganska privat av sig. Pratade hellre om världsläget eller gårdagens tv-program vid fikabordet, än om sig själv.
När han skrev sina kåserande kolumner ville han inte bli störd.
Sedan tog han de tre manuslapparna, överräckte dem till chefen, ställde sig bakom honom/henne och inväntade reaktioner. Helst både skratt och beröm.
När jag vikarierade som chef några veckor, sa jag:
– Jag kan inte läsa om du står så där. Och vem är väl en pojkspoling som jag att värdera vad du har har skrivit?
– Nu är ju du chef. Så jag väntar, sa han.
Telefonen räddade mig. När jag någon halvtimme senare gick bort till hans skrivbord och berömde kåseriet, muttrade han bara ett låtsassurt ”tack”. För att sedan brista ut i ett bullrande skratt.
När han skrev längre saker – revyer, lustspel, filmmanus – gjorde han det ofta ihop med andra.
Han och Mikael Neumann skapade tillsammans några av de bästa farserna åt Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
Han och Jan Richter skrev filmerna ”Smugglarkungen” med Björn Skifs och ”Gräsänklingar” med Gösta Ekman, Janne ”Loffe” Carlsson och Lena Olin.
Många av sketcherna kommer nya generationer att fortsätta skratta åt, när de har sett dem på YouTube.
Faktum är att det också finns massor av lustigheter i tv-produktioner, revy och annat där nog många inte har en aning om att det är mannen som är känd från Werner & Werner-sketcherna som hittade på dem.
Nummer som sådana som Lill Lindfors, Tommy Körberg eller Ernst-Hugo Järegård (1928-1998) har framfört.
De allra första tv-sketcherna, informativt roliga, skrev han åt SVT inför omläggningen till högertrafik 1967.
Åke Cato roade alltså svenska folket i nästan ett halvt sekel.