När Laleh sjunger börjar tårarna rinna
”Jag trodde du skulle bli lite mer känslosam”, säger hon.
En vecka senare sjunger Laleh ”I will tell your story to the children, if we have some” och tårarna forsar nedför kinderna.
”Det klart jag är glad”, försöker jag. Plågsamt medveten om hur platt orden faller när de borde bygga bo i tallkronorna utanför. Som jag hade lovat mig själv.
Hon ler. För att hon är snäll.
Men, låt oss säga att det varit ett tungt halvår. På jobbet har de som bestämmer bestämt att det kostar runt 60 stycken av mina kollegor att säkra ägarnas 13 procents avkastning även i fortsättningen. Det är rå matematik på pappret. I den riktiga världen av kött och blod betyder det att jag tvingas ta farväl av några av mina allra närmaste vänner och arbetskompisar.
I fallet drar de med sig tankar om vad som är viktigt i livet. Vad jag borde göra med resten av det. Hur man växer upp. Och framför allt, över hur mycket plats musiken alltid har tagit i mitt liv. Om den är och har varit värd det. Vad jag offrat på vägen.
Somliga skulle säkert kalla det en 40-årskris. Kanske har somliga rätt. Kanske är jag bara en mörkt grubblande dåre som den senaste tiden haft alldeles för mycket mörker att grubbla över.
Men mitt i ångestvaggandet är alltså en kamp över. Två efterlängtade blå streck på en av alldeles för många förbrukade plaststickor ska få livet att byta växel. Jag tror upp, men vet för lite om sånt än.
Och visst är jag överlycklig. Men just där och då, när den jag älskar står med blanka ögon och berättar, är jag mest lättad. Det kan bli så när några års försök på det där lite skojigare sättet som verkade så oerhört enkelt i biologiboken har blivit kallt beräknad läkarkonst. Ett trolleri där nedreglering, hormonsprutor, embryon, celldelningar, utplock och införsel i den bästa av världar ska bli ett nytt liv.
”I will tell them to the children, if we have some” sjunger Laleh i en fullsatt torr kongressaula när allt brister. Jag sitter ensam och förstörd bland tårar, indiekids och pensionärer när det äntligen sjunker in. Att vi också kommer att ha några eller åtminstone en att berätta saker för. Så småningom och om allt går bra.
I samma sekund förstår jag att ingenting någonsin har sagt mig sanningar i livet som musiken. Precis som nu. Oavsett om det handlat om kärlek, saknad eller stukade förhållanden har inget närmat sig det innersta som den.
Jag borde ha förstått att musiken aldrig får eller kommer att lämna hjärtat.
Det ska jag berätta för mina barn.