Någonting går sönder utan Taylor Hawkins
Taylor Hawkins var kanske inte ens den bästa trummisen i Foo Fighters.
Men rockens största och varmaste leende hade kunnat vara en frontfigur i vilket annat band som helst.
”Listen up, I broke my motherfucking leg!”
För sju år sedan trillade Dave Grohl av scenen på Ullevi i Göteborg under konsertens andra låt och bröt benet.
Det går fortfarande att skriva rätt mycket om det tumultet. Hände det verkligen på riktigt?
Men det var på många sätt trummisen Taylor Hawkins stora kväll.
Medan hans vän och bandkollega plåstrades om, fick smärtstillande och gipsade benet fick Hawkins ta över mikrofonen i två omgångar.
Foo Fighters visste nog inte riktigt om konserten skulle fortsätta eller ta slut.
Medan bandet väntade på det beskedet gjorde de ett litet pärlband av välkända covers.
The Faces ”Stay with me”, Van Halens ”I’m the one”, Alice Coopers ”School’s out”, Rolling Stones ”Miss you” och inte mindre än tre stycken låtar av Queen: ”Under pressure”, ”Another one bites the dust” och ”Tie your mother down”.
Det senare var inte ett dugg förvånande. Taylor Hawkins älskade Queen. De brittiska jättarna fick honom att drömma om att uppträda på ett utsålt Wembley redan som tioåring.
Dessutom rymdes det en ovanligt stor pipa i den spinkiga shortskroppen. Hawkins var född att sjunga musiken som spelas på valfri radiostation med classic rock.
Ingen kan tolka Led Zeppelin. Det är omöjligt. Ändå finns det många klipp där Taylor bränner av en ”Rock and roll” som blir det närmaste publiken har kommit ”golden god”-eran av Zeppelin sedan 1975.
2008 fick han sjunga den låten tillsammans med basisten John Paul Jones och gitarristen Jimmy Page på just Wembley.
Lyssna på Hawkins ”aaaaowww” precis innan Page plöjer in i sitt solo. Det är ljudet av en människa som kanske upplever sitt livs klimax.
Taylor Hawkins föddes i Forth Worth, Texas men flyttade tidigt till Laguna Beach i Kalifornien. Han var ända fram till sin död sinnebilden av en evigt ung och obekymrad surfardude. Det såg ut som att han hade vinden i håret även när han satt still inomhus i en studio. Solen lyste på honom trots att det var mulet. Precis som i de somrigaste singlarna med Beach Boys, som han dyrkade.
Hawkins var ingen innovatör. Han förvaltade i stället ett gammalt och dödförklarat rockarv med en barnslig och skottsäker kärlek. Han ville att de som lyssnade på Foo Fighters skulle ha lika kul som när han själv upptäckte Freddie Mercury. Han hade lika gärna kunnat stå nedanför scenen med sina fans och spelat lufttrummor. Han förde sig inte som en ouppnåelig stjärna utan stod i samma ögonhöjd som publiken.
Precis som alla väsentliga rocktrummisar sedan 70-talet påminde Taylor Hawkins stil om Animal i ”Mupparna”. Han hade en bländade teknik och driv, men framför allt var mötet mellan honom och skinnen ett ständigt pågående slagsmål, ett oväder.
Under de tre timmar långa konserterna hände det ofta att Foo Fighters körde in i trånga och monotona återvändsgränder.
Inte ens Dave Grohl säger att de är världens bästa band. Men när spelningarna trampade luft kunde man alltid titta på vad som hände några meter bakom Grohl. Borta vid trummorna tog showen aldrig slut. Hawkins svettades dubbelt så mycket som sina bandmedlemmar och garvade minst tio gånger så ofta.
Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Beavis och Butthead. Thelma och Louise. Piff och Puff. Kalle och Hobbe. Baloo och Bagheera. Tina Fey och Amy Poehler. John och Paul.
Populärkulturen är full av dynamiska duos. Och sedan 90-talet har det varit svårt att hitta ett finare och roligare par än Dave Grohl och Taylor Hawkins.
Det räckte tydligen inte med att Dave Grohl redan har förlorat Kurt Cobain.
Vad han blir utan sin bästa vän, och vad Foo Fighters är utan sin leende motor, går inte att veta.
Något brister där, något måste gå sönder.
Taylor Hawkins var ju så lätt att tycka om.
