Det är svårt att klippa sin musikaliska navelsträng
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
Senaste nytt är alltid bäst.
En populär och direkt nödvändig hållning när det gäller rock.
Men musik är kanske mänskligare än så.
I våras skrev artisten och författaren Tracey Thorn en lågmäld och frustrerad krönika i The New Statesman om världens fascination för nostalgi.
”Gud, när fastnade vi så mycket i den jävla gårdagen?”, frågade hon sig.
Anledningen var att hennes make och livskamrat Ben Watt skulle släppa en ny skiva. Fansen fortsatte dock att mullra om deras nedlagda duo Everything But The Girl. Varför satsade paret inte på en turné där de spelade sina gamla hits i stället?
Krönikan sa mycket om artisternas villkor. För många är gamla succéer en tryggare inkomstkälla än nytänkande. Men vem blir man då? Eftersom Ben Watt höll på att dö vid 29 års ålder av en ovanlig sjukdom har han en annan livsfilosofi. Han vägrar att blicka tillbaka. Han måste hela tiden vidare. Att stanna upp är som att sluta andas.
Jag skulle kunna klippa ut och rama in vartenda klokt ord som Tracey Thorn skriver. Att upptäcka en artist eller grupp som kommer från ingenstans och brottar omkull ens föreställningar om vad musik kan eller bör innehålla är popmusikens uppdrag och själ.
Samtidigt ser verkligheten annorlunda ut.
I helgen firade Sweden Rock 25-årsjubileum, en festival där själva affärsidén bygger på publikens nostalgiska förhållande till sina idoler. Bland dragarrecensionerna märktes bland annat Twisted Sister och Queen.
Iron Maiden uppträder snart på Ullevi. Om två veckor säljer Bruce Springsteen ut två konserter på samma arena igen (en tredje och lika utsåld spelning är bokad i juli). I oktober arrangeras kolossen Desert Trip i Kalifornien med en nästan komisk lineup av äldre rockmän – Bob Dylan, Roger Waters, The Who, Paul McCartney, Neil Young och The Rolling Stones.
År efter år är artister som spelade in sina viktigaste och bästa album för flera decennier sedan värdar för majoriteten av de största och mest klickade konserterna. Och genom strömmade musiktjänster som Tidal och Spotify är gårdagens musik dessutom mer lättillgänglig än någonsin.
Men konsumtionen av musik har alltid varit lika irrationell som känslor. Det är inte lätt att klippa navelsträngen mellan sig själv och musiken som en gång förändrade ens liv. Och det finns också något fint i att människan inte behandlar sina favoriter som slit- och slängvaror.
Innovation och uppfinningsrikedom, den kompromisslösa viljan att gå vidare, är motorn som ger musik syre och liv.
Men den komplexa och sentimentala nostalgin gör, på gott och ont, en av världens mest skrupellösa branscher mer rörande och mänsklig.
Markus topp 3
1. Håkan Hellström (Ullevi-klassiker)
Båda konserterna var oförglömliga. Den där unika stämningen när det känns som luften ska fatta eld står i boken ”1001 saker du måste uppleva innan du dör.”
2. ”It’s too late to stop now... volumes II-IV” (box, Van Morrison)
Outgivna livesinspelningar från en av Van Morrisons starkaste perioder. Nej, pophistorien
behöver inte alltid skrivas om. Vissa saker är bara fulländade.
3. ”Så mycket bättre” (tv-program)
Specialavsnittet där årets artister minns Freddie Wadling under medning av Magnus
Carlson från Weeping Willows kan bli sensationellt bra.
