Min hygien är viktigare än att titta på ”Dexter”
Nu går det inte att blunda längre.
Vi har kommit till den tiden på året då alla möjliga och omöjliga saker ska listas och summeras.
Ingenting är för stort eller för litet! Allt är värt en lista!
Årets tio främsta valthornsblåsare, årets 34 sämsta matprogram i TV4, de 101 sötaste katterna som dog medan ägarna var på semester i Thailand, årets tyngsta Caremablöjor, årets mest mystiska sjukdom (Gunde Svans) och så vidare.
Men det finns bara en lista som ger mig grav ångest.
Låsa-in-i-vadderat-rum-ångest.
Eller, ska vi säga så här: det är en ständig källa till oroskänslor året om, men ack så lätt att förtränga ölreklamiga sommarkvällar och under utdragna after works på hösten.
Så när folk pratar om ”det som går just nu” kopplar jag ihop det med den årliga influensan.
Men för många andra verkar det handla om tv-serier.
Aldrig blir det så tydligt hur mycket jag faktiskt har missat när jag så här års får en lista med årets 20 bästa tv-serier uppfläkt framför ögonen.
Visst har jag hört. Det har tjattrats och twittrats och gnatats om ”Boardwalk empire” och ”Sons of anarchy” hit och dit.
”Det finns bara EN ENDA serie du behöver se och det är ’Anno 1790’/’Downton abbey’/’True blood’” brukar det låta.
Efter ett tag slår jag dövörat till. Det kommer ord men jag ser bara munnar som rör sig.
Jag stänger av.
Jag struntar i allt.
Givetvis har jag mina ursäkter.
(Och ja, det här må låta som en undanflykt en 47-årig Smålandsmamma med alldeles för högt BMI kommer dragande med när hon inte orkar släpa sig till Friskis och svettis.)
Jag vet inte när jag ska hinna! Jag orkar inte sätta mig in. Jag inbillar mig att jag har en gigantisk hög med viktigare saker att ta tag i. Oftast handlar det ju bara om att fila fotsulorna, men det känns som orsak nog. Min personliga hygien måste väl ändå prioriteras före ”Dexter”?
Det här tv-serieåret har jag hankat mig fram på att jag faktiskt lade mina viktiga sysslor och fotfilen åt sidan och såg ”The killing”. Med det i bakfickan lyckas jag alltid tystna någon pratglad entusiast, åtminstone för några minuter.
I torsdags var jag ute och åt med min kompis Malin och beklagade mig över att det finns ett hav av serier där ute och det känns som att det hela tiden sköljs upp någon ny HBO-säsong som man måste ha koll på. Jag orkar inte. Jag kan inte ta in. Jag får andnöd.
Hon tog en klunk öl, lutade sig över bordet och spände ögonen i mig.
– Du, det finns bara EN ENDA serie du behöver ha koll på och det är ”Homeland”.