Tårar, skratt och magi när familj och vänner tog adjö av Lill-Babs

Det finns ögonblick man minns – och så finns det ögonblick man aldrig, aldrig glömmer.

Som när Lill-Babs döttrar Monica, Malin och Kristin står där framme i kyrkan tillsammans och sjunger för mamma.

Eller när Sarah Dawn Finer, med tårarna rinnande, trycker i med ”Håll mitt hjärta” så att kyrktaket nästan lyfter.

Då går det inte att värja sig längre:

Det är dags att ta adjö nu.

Tårar, skratt – och magi.

Minnesgudstjänsten i Slottskyrkan i Stockholm bjöd på ett korsdrag av känslor – precis som hon var själv.

Mamman, artisten, vännen och kollegan, Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

För de som var där blev det både avsked – och ett minne för livet.

Och inte bara ett, utan ett pärlband av vackra, oförglömliga minnen.

Längst fram i kyrkan står ett stort porträtt av Lill-Babs, i full sving, på scen, med mikrofonen i handen – så som vi minns henne.

Hennes skor är där

Generationer har kommit och gått – men Lill-Babs har fortsatt stå på scenen, i över 60 år.

Bredvid porträttet står hennes pärlbeströdda högklackade skor – och en mikrofon.

Det var hennes arbetsredskap.

Runt porträtten finns björkar och grupper av vita, skira anemoner.

De har dottern Kristin hämtat på Zetas trädgård – och det enda hon var orolig för var att mamma skulle tycka att de behövde vattnas, säger hon efteråt.

Familjen och de inbjudna gästerna, vännerna och kollegorna i branschen är där – en efter en kramas de om av Lill-Babs tre döttrar; Monica Svensson, Malin Berghangen och Kristin Kaspersen.

Där är Björn Skifs och Christina Schollin, Tomas Ledin och Jonas Gardell och Mark Levengood. Där är Felix Herngren och Bert-Åke Varg, Niklas och Jenny Strömstedt, Sanna Nielsen, Gustaf Fridolin och många, många fler.

1 av 14 | Foto: Fredrik Sandberg /T
Bosse och Penny Parnevik.

Kön ringlade lång

Men inte bara de – i Lill-Babs anda är alla som vill välkomna.

För henne var publiken allt – hon värnade om dem, precis som hon värnade om alla hon mötte, oavsett vem det var.

Eller som prästen, Olle Carlsson, berättar att hon själv brukade säga:

– Man vet aldrig när man möter en ängel.

I det, och mycket annat, hade hon rätt i sin klokskap och sin ödmjukhet, Lill-Babs.

Trots att kön utanför kyrkan ringlade lång innan portarna slogs upp fick alla plats inne i den stora kyrkan, ett stenkast från slottet.

Bara några få platser i bänkraderna gapar tomma – och det är de bakom de tjocka pelarna, där man inte ser något.

Många av vännerna är också själva med och hyllar Lill-Babs i kyrkan den här dagen, dagen före själva begravningen, som hålls i Järvsjö kyrka.

Som vännen Peter Jöback.

– Nu är vår kärlek bara minnen, säger han – innan han sjunger ”Vinden är min själ”, med svensk text av Beppe Wolgers.

Fågel i kyrkan

Eller som den amerikanska jazzmusikern och vännen Quincy Jones.

Han är inte på plats, rent fysiskt, men har talat in en hälsning:

– Tusen, tusen tack. Hejdå Barbro. See you soon. All my love, baby. Hejdå. Puss och kram, säger han, i en blandning av stapplig svenska och engelska.

Lasse Berghagen, som en gång i begynnelsen var gift med Lill-Babs och är pappa till Malin Berghagen, läser sin egen dikt, ”Nu”:

– Nu tystnar vind och fåglars sång. De undrar var du är, läser han.

Men det är inte riktigt sant.

Strax innan minnestunden börjar har en liten fågel flugit in i kyrkan.

Nu flyger den omkring där uppe under takvalven och kvittrar – genom hela minnesstunden.

Det är fint, som ett tecken - om man tolka det så.

Och aldrig någonsin har väl Lill-Babs döttrar stått på scen och sjungit tillsammans, men nu gör de det – för mamma.

Sjunger för mamma

Malin, Kristin och storasyster Monica, sida vid sida, så sköra i just den här stunden och ändå så starka, tillsammans.

De sjunger en specialskriven text, av Lill-Babs exsvärson, Tommy Nilsson och Kristin, ”Om inte du fanns”.

På slutet vänder de sig om och sjunger direkt till porträttet av mamma:

– Om inte du fanns, skulle vi nog vara någon annan i dag.

När de kramas där framme efteråt kan alla i kyrkan inte hålla sig – de får rungande applåder och sedan är fördämningarna öppna.

Det blir både allvar – och skratt, handklapp och tårar.

Prästen Olle Carlsson berättar om Lill-Babs, som mamma – och medmänniska.

Han berättar om hennes sista tid, de sista fyra veckorna på sjukhus, när familjen hela tiden fanns vid hennes sida, som kanske de finaste, men också de tyngsta veckorna i deras liv tillsammans.

Hur hon envist, så länge hon orkade, fortsatte att göra sina knäböj och sina armhävningar, för att komma på benen igen.

1 av 26 | Foto: ANDREAS BARDELL
Sarah Dawn Finer uppbackad av en mäktig kör i Storkyrkan.

Svårt att släppa taget

Artisten Nanne Grönwall besökte henne på sjukhuset och berättar hur Lill-Babs, för svag för att orka prata, ändå kunde klämma med handen till svar.

– Du är en av de största förebilderna någonsin, både privat och som artist, säger Nanne Grönwall – innan hon sjunger ”Inte är det kärlek”, av Lars Forssell.

Vännen Karin Falck, själv så skör och tunn i vitt där framme, vittnar också i ett känslosamt tal om hur svårt Lill-Babs hade att släppa taget om livet, det liv som hon älskade att leva.

– Det gjorde så väldigt ont när du lämnade oss. de skulle alltid finnas. Det var du som aldrig skulle svika, säger Karin Falck .

– Nu är väskan packad för en ny turné. Men hos oss som skulle stanna kvar har du har lämnat ditt hjärta och ett väldigt fint arv: Du har visat oss vad en vän är.

Siw Malmqvist och Ann-Louise Hanson lättade upp stämningen och bjöd på skratt när de hyllade sin vän med en specialskriven text av Calle Norlén, ”Vår tuffaste brud” – till Lill-Babs klassiska låt, ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran”.

– Utan dig känns vår jord mera platt, sjunger de – och så känns det.

”Platoniskt förälskad”

Artisten Petter hann inte känna Lill-Babs så många år, de träffades i ”Så mycket bättre” 2010, ändå kom de varandra nära.

– Jag blev platoniskt förälskad, säger han i ett fantastiskt tal som får oss att gråta och skratta på en och samma gång.

– Hos dig, Barbro, fanns inga dörrar eller murar – det var fullständigt korsdrag.

– Du var som ett skenande godståg, alltid full fart.

Han berättar om den speciella kemi som uppstod mellan honom och Lill-Babs, men, som han säger:

– Alla har haft den kemin med dig.

– Låt oss ta Barbros stafettpinne och gå ut härifrån som ett gäng Mini-Barbrosar på korståg, säger Petter - och får rungande applåder han också.

Och precis då, när allt trots allt känns lite bättre och vi kan le, då händer det.

Med tårarna rinnande

Då intar Sarah Dawn Finer Storkyrkan, tillsammans med Gabriel Forss och One Voice.

Redan när hon berättar om sitt första möte med Lill-Babs, när hon själv var tolv och år och Lill-Babs 55, om hur de redan där och då, blev familj, brister det för henne.

Så sjunger hon samma sång hon en gång sjöng en morgon i en kyrka i Harlem i New York, när hon och Lill-Babs var där som gästartister:

”Håll mitt hjärta” av Björn Skifs och Peter Hallström.

Hon sjunger den som den aldrig har sjungits förut. Med armarna höjda mot taket, med tårarna rinnande utefter kinderna och med en röst som pressar oss baklänges i bänkarna och naglar fast oss mot ryggstöden.

Det är makalöst.

Det är mäktigt.

Det är djupt gripande.

Och det är omöjligt att värja sig.

Sitter spikrak

Alldeles nedanför oss på läktaren ser jag Björn Skifs själv sitta helt spikrak i bänkraden.

Själv har jag svårt att andas, golvad av kraften och känslostyrkan i Sarah Dawn Finers framförande.

Runt omkring mig ser jag människor torka tårarna.

Sista strofen klarar hon inte - den får kören ta.

När popgruppen Alcazar, får hela kyrkan att klappa händer och gunga med, innan de till tonerna av ”Janet Jacksons Together again” leder uttåget ur kyrkan, känns det, trots glädjen de sprider, bara tomt.

Nu är det på riktigt.

Vi har tagit adjö av Lill-Babs.

Lill-Babs, som alltid har funnits – och alltid skulle finnas.

Kvar finns bara minnen – för livet.

Tack, Barbro.

avKerstin Nilsson