Tarik Saleh om det ensamma livet inom filmen
Att göra film verkar glamouröst och åtråvärt.
När man hör Tarik Saleh förstår man att det är en mycket ensam tillvaro.
Och ibland kan det få ödedigra konsekvenser – som när han kastades ut ur sitt älskade Egypten.
”Ett intressant misslyckande”.
Så löd omdömet efter att Tarik Saleh animerade film Metropia haft premiär på filmfestivalen i Venedig.
Ett magplask inför hela världen.
Efter flera års arbete.
Så kan det vara att göra film.
Men under ett år reste Tarik Saleh ensam runt världen med sin film – och upptäckte att folk gillade den ändå.
Som tröst började han skriva på The Nile Hilton Incident. Filmen bygger på mordet på den libanesiska sångerskan Suzanne Tamim och som handlar om korruption inom den egyptiska poliskåren.
Thrillern har vunnit flera priser, bland annat fem guldbaggar och det prestigefyllda World Cinema Grand Jury Prize på Sundance Film Festival i USA 2017.
Det förändrade hans liv – erbjudandena haglade.
Men Tarik Saleh fick betala ett högt pris för sin framgång.
Filmen ledde till att han själv kastades ut ur Egypten, det land där hans far föddes och han själv gått på konstskola.
Han blev förföljd av underrättelsetjänsten – en i hans team hade varit informatör åt säkerhetspolisen – och han fick bara timmar på sig att lämna landet.
Det gjorde han – i all hast.
Han visste att det var sista gången han såg landet han älskar.
Så kan det vara att göra film.
Också.
Tarik Salehs andra Sommar handlar förstås om just det – att göra film.
Verklighetsflykten som blev hans liv.
Ett ensamt liv.
Men också om år i terapi, vänskapen med idolen, dramatikern, regissören och författaren Stig Larsson, som var den som lärde honom att göra film, och tårarna som aldrig ville ta slut efter att dottern Alba fötts.
Kontrasten mellan det lilla, lyckliga, livet hemma – och det stora, ensamma, livet där ute, i filmvärlden.
Det är Tarik Salehs verklighet.
Men orden skymmer.
Tarik Salehs Sommar når mig inte riktigt.
Jag begriper, men jag grips inte.