Viktigaste rollen i ”The Irishman” säger bara sju ord

Uppdaterad 2022-05-26 | Publicerad 2019-12-01

Joe Pesci, Robert DeNiro och Al Pacino spelar de tunga huvudrollerna.

Men den kanske viktigaste karaktären i ”The Irishman” får bara säga sju ord.

Mycket känns igen.

De långa kameraåkningarna i en tagning. Soundtracket med glimrande flickpop- och doo wop-klassiker vars nostalgiska oskuldsfullhet får vara en skarp kontrast till storyns mörker. En berättarröst som pratar direkt till tittaren, som en gammal kollega eller vän.

När jag ser ”The Irishman” känns det ungefär som att komma hem till jul. Jag har vuxit upp genom att titta de här gangsterhistorierna, de här skådespelarna, de här miljöerna, de här dialogerna, de här rösterna, den här musiken och den här regissören, Martin Scorsese.

Poängen med filmen bygger inte bara på vad Scorsese har gjort tidigare. ”The Irishman” är lika mycket en kommentar till den moderna amerikanska film- och maffiahistorien. Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” kan på många sätt beskrivas som den logiska, om än inte strikt korrekta, startpunkten.

Vad skulle ”The Irishman” vara utan ”Mean streets” eller ”The wolf of Wall Street”? Vad är filmen om man inte har sett Joe Pescis psykopat Tommy DeVito i ”Maffiabröder”, och Ray Liottas spektakulära fall i samma film som strebern och tjallaren Henry Hill? Vad är den utan de tappade apelsinerna, den trasiga glödlampan, barndopet och Michael Corleones ”I know it was you, Fredo” i ”Gudfadern”-trilogin?

För den som inte har sett något av det blir ”The Irishman” mest en film där några griniga gamla gubbar står och mumlar i tre och en halv timme.

Kommer de mest klassiska maffiafilmerna, eller något som Martin Scorsese och hans berömda generationskamrater i ”New Hollywood”-eran över huvud taget gjort, vara lika stilbildande i framtiden? Antagligen inte. Allt tynar bort.

Innan ”The Irishman” hade premiär orsakade Martin Scorsese ett visst rabalder när han vägrade kalla superhjältefilmer från Marvel och DC Comics för riktig film. Han är inte den första som jämför ”The Avengers” med åkattraktioner och nöjesfält. Om han har rätt eller inte är egentligen ointressant. Att tiden, och den värld som Scorsese tillhör, rent kommersiellt håller på att försvinna vet alla som har besökt de största biograferna de senaste tio åren.

När Scorsese pratar om människor i lustiga trikåer låter han precis som männen i ”The Irishman”. 77-åringen från Queens i New York är för gammal för den här skiten.

Ingen verkar mer medveten om det än han själv. I ”The Irishman” lägger han in en scen där Robert DeNiros åldrande krigsveteran och lönnmördare Frank Sheeran frågar en sjuksyster om hon känner till Jimmy Hoffa. Ehm, nej. Att ställa samma fråga om Pesci, DeNiro, Scorsese och Harvey Keitel kan redan i dag bemötas med en huvudskakning. Risken är i alla fall större än för 20 år sedan.

Ingen av Scorseses filmer har dock innehållit en liknande karaktär som Peggy Sheeran. Frank Sheerans dotter spelas av Anna Paquin och är en tyst och återkommande påminnelse om hur mycket Frank har svikit sin familj och avskärmat sig från mänskligheten i en kriminell mansvärld . Om Peggy och Frank haft en riktig dialog med varandra skulle effekten av hennes enda sju ord aldrig ha blivit lika förödande.

Utan det stilgreppet skulle ”The Irishman” ha blivit en annan film, framför allt mot slutet. Precis som de två första delarna av ”Gudfadern” består slutet av en dörr och en ensam man i en stol.

Om den börjat från noll hade ”The Irishman” inte varit särskilt märkvärdig. Men som fortsättning och farväl till en större maffia- och filmsaga är den fantastisk.