Sura rockmännen går inte att motstå
Omslaget fick Kristin Lundell att köpa rockblaskan
God fortsättning på det nya året 1995!
I vissa världar står tiden alltid stilla när den inte går baklänges.
Välkommen till rockjournalistiken - en plats för oss som älskar Noel Gallagher.
Jag tänker verkligen inte kasta första stenen.
Det var efter att ha upptäckt att Noel Gallagher var på omslaget till NME som jag i veckan köpte tidningen för första gången på tio år.
Egentligen är det oförståeligt att någon fortfarande köper en tidning vars namn - en förkortning för New Musical Express - blir mer och mer ironiskt för varje år.
NME har aldrig känts mer som Old Musical Express än i dag.
Ingen blir gladare av att läsa den.
Att bläddra i NME är som att bli påmind om livets förgänglighet.
Om alltings ofrånkomliga slut.
Det är att få se en nytagen bild på The Cures Robert Smith med håret mer slokande än någonsin förut.
Det är att få läsa insändare som undrar vad som hänt med The Verves Richard Ashcroft (svar: Han kommer att göra en comeback under 2015).
Att en artikel om att Libertines spelar in sin nya skiva i Thailand har rubriken ”Fitter happier” är förvisso en snygg blinkning till rockhistorien men den är också typisk.
Ingenstans håller man så krampaktigt kvar i det som varit som på NME.
Det enda som saknas är en intervju med Ash.
Trots det är jag nu en av dem som har köpt det senaste numret av NME.
Och det på grund av en av rockvärldens suraste män.
Det går givetvis inte att motstå en sådan.
En del skulle hävda att det var länge sedan som Noel Gallagher slutade göra rolig musik (nya singeln ”Ballad of the mighty I”, som finns med på Noel Gallagher’s High Flying Birds kommande skiva är dock inte dum alls) men han gör världens roligaste intervjuer.
Grundpremissen i den 47-årige rockmusikerns värld är att ingenting är bra.
Allt är dåligt.
Åtminstone allt som har gjort efter The Beatles.
Ja förutom Oasis då.
Och kanske Noel Gallagher’s High Flying Birds.
Det är den inställningen som tydligen är den ultimata grunden för kul journalistik.
Jag har läst varenda intervju med den talangfulle av bröderna Oasis trots att jag för länge sedan slutade intressera mig för honom som låtskrivare.
Också den rykande färska videon till ”Ballad of the mighty I” är jätterolig.
Regissören tvingar till sig en selfie med den surmulne sångaren, råkar kalla honom för Liam och ropar ”Chris Martin gjorde tio tagningar” efter att Noel vägrar göra en omtagning”.
Att Noel Gallagher’s High Flying Birds kommande skiva heter ”Chasing yesterday” är lika lustigt som att skivbolaget som släpper det heter Sour Mash.
Surt potatismos som jagar gårdagen.
Det är genialt.
Någon måste genast ge Noel Gallagher en tidningskolumn.
Eller ett radioprogram.
Kanske en tv-show?
Helst alla tre varianter där han får ge sin syn på saker.
Jag vill veta vad Noel Gallagher tycker om sushi, sport och politik.
Jag vill veta vad han tycker om allt.
Att intervjun i NME var en av hans tristaste är givetvis inte hans fel.
Noel Gallagher gavs inget att jobba med.
Så onödigt att vaska en så potentiell god kopp humor.
Vi hade behövt det i beckmörkret.
Kristin komparerar
1 Allting har sitt slut - ”Våra bästa år” och ”Hem till gården” undantaget - och snart har tiden kommit för att ta farväl av serien som var med och formade den moderna tv-kulturen. Den 5 april är det premiär för den sista halvan av sista säsongen för ”Mad men”. Byrån som en gång hette ”Sterling Cooper” har nu bytt namn fler gånger än Prince, den en gång så gudabenådade Don har förlorat en del av sin mojo och Betty får alldeles för lite plats i historien. Men ändå. Vissa serier ger man inte upp.Längtansfaktor: 5
3 ”Breaking bad”, serien om en cancersjuk kemilärare som börjar deala metaamfetamin, gick från att bli en obskyr berättelse till att älskas av typ alla. Trots flera vänligt inställda försök gillade jag dock alltid serien mer i teorin än i praktiken. Men ändå. Spinoff-serien ”Better call Saul”, som får urpremiär i USA den 8 februari, är en av vårens mest kittlande tv-måsten. I centrum står här advokaten Saul Goodman (Bob Odenkirk) och serien utspelar sig sex år innan denne dyker upp i ”Breaking bad”. Tänk dessutom alla (eventuella) blinkningar till originalserien. Nördarna kommer att behöva andas i påse hela säsongen. Längtansfaktor: 4
2 Förra veckan avslöjades att den australiska modellen och dj:n Ruby Rose blir nytt ansikte i Netflixs populära fängelsesåpa ”Orange is the new black”. Det avslöjades också att de forna kärleksfåglarna Alex och Piper båda kommer att få ett gott öga till Roses rollfigur Stella. Bäddat för drama är bara förnamnet. Men ändå. Från den första säsongens ofta så smarta manus till den andra säsongens mediokra dito. Tänk om säsong tre - som antagligen kommer ha premiär i sommar - blir ännu smetigare? Risken är hög. Längtansfaktor: 2
Kristin korar
1”Mommy”. Den kanadensiske regissören Xavier Dolan, 25, har gjort (ännu) en fulländad film och ja - avundsjuka är den normala reaktionen här. ”Mommy”, som gick upp på bio förra veckan, är bedövande ångest som tar stryptag på alla interna organ. Allt är åt helvete men hela tiden fantastiskt åt helvete.
2”Transparent”. Jill Soloways serie kom i höstas men fick i veckan Golden Globe-statyetter för bästa komediserie och bästa skådespelare. Den sista gick till Jeffrey Tambor för sin roll som familjefadern Morton Pfefferman som byter kön och blir Maura. Alla som har missat måste se ikapp på streamingtjänsten Viaplay innan det är dags för säsong två.
3”Girls”.I måndags var det nypremiär för Lena Dunhams genialiskt självupptagna tv-serie och jippie var ordet. Frågan är dessutom om något avsnitt varit så fyllt av plågsamma scener som fjärde säsongens första avsnitt? Det var som att få en hink iskallt vatten över huvudet medan någon gör tusen nålar på alla ens lemmar. Mer sånt tack.