Årets fars i Kalmar är som två helt olika pjäser, där bara den andra är rolig
Jan-Olov Andersson recenserar
Uppdaterad 2023-07-01 | Publicerad 2023-06-30
Första akten är ofta gammaldags mossig. Då märker man att Ray Cooney-farsen snart har 40 år på nacken.
I andra akten ger man fullständigt fan i vad som hänt tidigare. Det är nästan så man undrar om Edward af Sillén och skådespelarna har tömt några medicinskåp i den sjukhusmiljö där farsen utspelas. Men det är först då det blir riktigt roligt.
Den här farsen från 1987 av brittiske farsmästaren Ray Cooney, nu 91 år, har spelats flera gånger under olika namn i Sverige. Sven Lindberg, (1918–2006), Puck Ahlsell och Michael Segerström har tidigare spelat läkaren i huvudrollen. Nu är det Thomas Petersson på sin sedvanligt breda men sympatiska halländska.
Edward af Sillén, the-go-to-regissören som alla har velat ha de senaste åren, har varit knuten till uppsättningen länge. Pandemin sköt upp den i två år, en filminspelning krockade med den i fjol, nu är den här till sist och lite undrar man:
Varför har Edward af Sillén brunnit just så mycket för den här farsen?
Visst, den är sedvanligt Cooneyskt proffsigt skriven. En springa-i-dörrar- och förvecklingshistoria kring en läkarkonferens, otrohet och ett nu snart vuxet barn som huvudpersonen högst oväntat får på halsen. Men den är både gammaldags mossig och gammaldags brittisk i sin moral. I första akten byggs det upp en rad förutsättningar, lögner där alla ljuger för varandra. Nästan det enda som känns af Sillenskt just då är att handlingen flyttats till nutid och Kalmar.
Skådespelarna kämpar på. Nästan bara Thomas Petersson lockar till skratt.
Andra akten är… som en helt annan pjäs.
Andreas Nilsson kommer in i en rullstol som en senil gubbe. Det gör att han kan säga i princip vilka galenskaper som helst och locka till skratt och det gör han också. Man kan lite grann ha pk-åsikter om huruvida det är kul att skämta om en senil person, men Nilsson prickar träffsäkert in varenda skogstokig replik och tar stundtals över andra akten. Hans rollfigur är besatt av en viss gammal schlagerlåt, på ett roligt sätt.
Och det som antytts tidigare, att man lånar textrader och melodislingor ur kända moderna pop- och schlagerlåtar, återkommer hela tiden, ofta med mycket lyckat resultat. En känd popduo får ge namn till två rollfigurer. Här märks det verkligen att af Sillén dragit nytta av sitt smått fanatiska Mello-intresse.
Och någonstans i andra akten nästan spårar det ur totalt. Som att man glömt intrigen från första akten. Skämten spretar åt alla möjliga håll. Som om manus skrivits och alltihop just då framförs av folk som knaprat något som läkare skrivit ut av misstag. Men… det blir ofta väldigt roligt. Nu ekar skrattsalvorna i den ljuvliga Krusenstiernska gården.
Ola Forssmed får mer utrymme, inte bara med sin fysiska ekvilibristik. Lokala förmågan Martin Rydells biroll som polis blir viktig, han är nästan den enda som inte trycker gasen i skådespelarbotten.
Är det fortfarande en Ray Cooney-fars? Det vet i fan…
Kom Edward af Sillén på hur man skulle binda ihop dessa två helt olika föreställningar? Det vet också i fan…
Men man lämnar ändå alltihop på betydligt bättre humör än efter första akten.
