Kenneths sorg efter Ted Gärdestad: ”Jag lever i det gamla”

Folkkära artisten orkade inte längre – för 20 år sedan tog han sitt liv

Publicerad 2017-06-22

En av våra stora artister, för alltid odödlig.

I dag är det 20 år sedan Ted Gärdestad tog sitt liv, 41 år gammal, efter en lång kamp mot sina psykiska problem.

– Är vi hemma går vi till kyrkogården, säger Kenneth Gärdestad.

Han gick ut på promenad, men kom aldrig tillbaka.

Ted Gärdestads självmord vid Häggviks pendeltågsstation den 22 juni 1997, på dagen tjugo år sedan, satte punkt på en gastkramande följetong kring hans schizofreni som satt familj, vänner och honom själv i skräck under flera år.

Hela Sveriges ”boy next door”, med fräknar och busig blick, hade förvandlats till en härjad spillra av sitt forna jag. Han jagade röster i väggarna, drack och rökte minst två paket cigaretter om dagen. Samtidigt fanns hela tiden hans ljusa sida, som stred mot den mörkare.

– Ted såg livet i ljusa bilder hela vägen, men det han kallade röster hindrade honom från att se världen som möjlig att leva ett fritt liv i. Ted var en person som gjorde precis det han ville, med allvar. Tragedin var att han ville så väl och mötte sin inre värld som var ondskefull, som ville göra honom illa, säger Kenneth Gärdestad i dag.

”Vi gör det här tillsammans”

Ted Gärdestad hade slagit igenom stort som 15-åring med ”Jag vill ha en egen måne” 1972. Han skrev melodierna och storebror Kenneth texterna. Nära hundra låtar skulle det bli.

– Vi hade våra invanda mönster. Som Ted sa: ”Vi gör det här tillsammans”. Vi var ett kärleksfullt team. Vi tyckte om varandra. Vi kritiserade inte varandra särskilt mycket. Vi sa bara vad vi tyckte.

Karriären tog raketfart med totalt fem studioalbum under 70-talet. Men kändislivet med ständig uppmärksamhet på gator, i tunnelbanan och i pressen jagade bröderna. Skivan ”Stormvarning” från 1981 döptes efter en förändring som skulle visa sig oundviklig. Ted avskärmade sig från Kenneth, sökte scenskolan men föll på målsnöret. Han jagades av att vara igenkänd och flydde in i meditation som förde in honom i sekten Bhagwan som upptog mer och mer av hans liv.

”Nätterna var vidriga”

Trots två små barn drog Ted till sektens högkvarter i USA och kom hem flera år senare, förändrad. Han började höra röster och attackerade Kenneth om han sa att de bara fanns i Teds huvud. Den sista skivan, ”Äntligen på väg”, brände broarna med flera kollegor och fick färdigställas i en mobil studio hemma hos Ted på grund av hans psykiska problem.

 Jag försöker hålla det borta. För att inte fastna i tragiska tankar.

Självmordet fick tillvaron att rasa. På dagarna sysselsatte sig Kenneth med begravningsbestyren. Nätterna var vidriga. Han började själv se demoner runt omkring sig.

– Jag tyckte att när skuggorna kom så var det som om det var väsen från en annan värld. Jag tänkte ’kan det där vara Teds ande’ när det rörde sig i ett träd som lutade eller skuggor som kom, säger han.

Familjen försökte under åren dölja Teds sjukdom så gott det gick.

För att vädra ut skammen kring psykisk ohälsa skrev Kenneth en bok som släpptes 2005, döpt efter genombrottssingeln. Där skildrar han och fler vänner den skenande spiralen ner mot mörkret, mot tågspåret i Sollentuna.

– Det var viktigt för mig att berätta, säger Kenneth.

Har slutat lyssna på musik

20 år har gått. I dag lyssnar inte Kenneth på musik.

Det har blivit ointressant.

– Jag är kvar i det gamla. Jag kan lyssna på Beatles eller så. Men jag tycker ingenting egentligen är bra i dag. Jag har satt en gräns. Jag har för starka minnen. Då tränger det där in, att det var jag och Ted som kunde göra musik. Jag försöker hålla det borta. För att inte fastna i tragiska tankar.

Brödernas låtar har tolkats av andra artister på en hyllningsskiva 2014, och i ”Så mycket bättre”, förra året.

– Då blir jag jättelycklig. Det tycker jag väldigt mycket om. Det är helande på många sätt. Det är väl för att jag känner kärlek till musiken för att det var jag och Ted som gjorde den. Det hänger kvar.

Till jul kommer en film om Teds liv med Adam Pålsson i huvudrollen.

För Kenneth är det viktigt att de ljusa delarna av Teds liv får synas.

– Jag vill inte ha något som handlar om tragisk död.

Sjuk i cancer

20 år har gått. Kenneth är sjuk i cancer. Han har gjort en hudtransplantation för sin hudcancer och får näringsdropp varannan dag för sin lymfom. Han skulle ha besökt filminspelningarna i Trollhättan, men fick ställa in. Nu är målet att orka gå på filmpremiären.

– Det är förhoppningen. Jag tänker ju överleva i alla fall, hoppas jag. Det är en målsättning.

Saknaden efter brodern har förändrats.

– Jag vet ju att Ted är död. Det går inte att göra något annat än att bygga sina tankar kring det.

Är han hemma i dag går han till sin lillebrors grav.

– Jag går till kyrkan med jämna mellanrum och jag möter Ted väldigt mycket genom musiken. Det är väldigt tacksamt.