Mauro Scocco lärde mig konfliktlösning

Läs Sylvia Balac krönika

Mauro Scocco och Johan Ekelund som Ratata 1987.Foto

Jag höll inte på dig, Mauro.

Men jag är evigt tacksam för vad du lärde mig om konfliktlösning.

Nöjesbladets Sylvia Balac.

Vi var bästisar, Karin och jag.

Vi gjorde sånt tonårstjejer gjort i alla ­tider: Pratade i telefon i flera timmar varje dag. Ältade killarna i det lokala skejtar-gänget till leda. Utbytte hemliga lappar skrivna på gammalgrekiska på lektionerna.

Och utöver de vanliga ”du ser äldre ut så DU måste försöka köpa folköl i närbutiken”- diskussionerna så bråkade vi aldrig.

Utom en gång.

Och då så att vi grät. Och skrek. Och slog i dörrar. Och grät lite till.

90-talet erbjöd många brännande ­diskussionsunderlag, men vi bråkade ­varken om Ny demokratis framväxt, finans­krisen eller spänningarna på Balkan.

Vi bråkade om huruvida Mauro Scocco solo var bättre än Ratata.
 

Jag stod i Ratatas ringhörna och bombarderade Karin med ”Försent”, ”Jag är glad att det är över” och ”ett synthigare sound”. ­Karin attackerade mig med ”Till dom ensamma”, ”Sarah” och ”en varmare ton”.

Efter timmar av ”Jo Ratata ÄR bättre” och ”Nej, Mauro solo ÄR bäst” hade våra mascaror runnit ner till knähöjd. Och då kom vi äntligen på den förlösande formeln.

Vi hade båda rätt! Eller, som Mauro själv sjunger: ”Ingen vinner”.

Det enda som fattades i vår argumentation var de tre små orden ”Jag tycker att”. ”JAG TYCKER ATT Ratata är bättre än Mauro Scocco solo” fick Karins tårar att torka. ”JAG TYCKER ATT Mauro Scocco solo är bättre än Ratata” fick mig att skippa planen på att i vredesmod storma de tre milen hem till fots.
 

Kanske kan inte Israel-Palestinakonflikten lösas med ”Jag tycker att ...” men det kan vara en början. I mer banala sammanhang är det en påminnelse om att allt varken kan eller bör graderas.

Vi fick en läxa i att respektera varandras åsikter och att inte försöka pracka på andra våra egna. Det är inte farligt att tycka olika. Din personliga smak är inte lag. Och tyckande är inte detsamma som fakta. Inte ens i recensionssammanhang. Jag menar, får Mando Diaos Fröding-skiva en femma i den ena kvällstidningen och en tvåa i den andra torde den personliga smaken ha haft en hel del fingrar med i spelet.

Följ ämnen i artikeln