”Levde med någon slags dödsångest ett bra tag”
Jan-Olov Andersson om kvällens avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”
Han är, lite oväntat, kompis med Thorsten Flinck. Och är blyg och livrädd för att hålla tal.
Två saker nog de flesta inte hade en aning om, förrän det var dags för Claes Månsson – en av våra mest folkkära komiska skådespelare – att stå i centrum i SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Vad var bra?
Tv-tittarna fick en gedigen genomgång av den 63-årige skådespelarens liv. Claes Månsson tillhör den där typen av kända skådespelare som så gott som alla har sett, som så gott som alla tycker om och som så gått som ingen vet så förfärligt mycket om, privat.
Han har haft samma familj genom alla år. Han har varvat humor och allvar, buskis i sommarfarser, med allvarliga roller på nationalteatern Dramaten, vars ensemble han har tillhört i åratal. Det är inte helt otänkbart att de som troget bänkar sig på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg på somrarna, där Månsson från och till har medverkat, inte har en aning om hans roller på Dramaten. Och tvärtom.
Nu fick vi The Claes Månsson story serverad på ett fat. Uppväxten i en arbetarfamilj i Göteborg. Berättelser om sin blygsel i skolan och hur det är att vara mycket längre än alla andra. Hur han, väldigt mycket av en slump, och tämligen motvilligt, hamnade på teatern. Tiden på scenskolan. Genombrottet. Vänskapen med Thorsten Flinck och Peter Dalle. Lite grann om succéen ”Lorry”. Hur han fick en stroke och hur han sedan levde med någon slags dödsångest ett bra tag efter det kan man anta, innan läkarna hittade orsaken till stroken.
Precis som i premiäravsnittet var det en genomgående väldigt vänlig och trivsam ton. Eller som Claes Månsson själv sammanfattade alltihop mot slutet:
– Dagen har varit fantastisk, det beror på, tror jag… att jag har så bra människor i gruppen. Det finns ingen som tittar på en med kritiska ögon, det är väldigt, väldigt skönt, hade det varit nå'n som kikat på en med så'na ögon, så hade jag inte berättat så mycket som jag gjorde.
Vad var dåligt?
Tangolektionerna. Inget ont om Ann Wilson, känd domare från TV 4:s ”Let's dance”, hon är säkert en förträfflig lärare. Men när hon berättade att alla hade jättefin känsla för tango, att det är sällan man ser par hitta rätt så snabbt, var det inte riktigt samma sak som det som förmedlades av bilderna; några pars rätt taffliga försök till tangodans.
Det finns ett skäl till att ”Let's dance” blivit en publiksuccé: vi slipper se timme efter timme av tråkiga dansövningar. Vi får se resultatet av alla dessa timmar och så, ibland, bara några korta ”roliga” filmsnuttar från träningen.
Hade de satt ordentlig snurr på den där mekaniska tjuren mot slutet däremot – det kändes inte riktigt som den gick på högvarv, Lasse Åberg kunde ju i princip kliva av den i slow motion – då hade det kunnat bli ”bättre tv”, med fem Stjärnor på slottet som flugit och farit som John Travolta en gång i tiden gjorde i 1980-talsfilmen ”Urban cowboy”.
Kvällens snyftare?
När Claes Månsson berättade att han aldrig ens hade försökt förverkliga skådespelardrömmen och börjat på scenskolan i Stockholm, om inte hustrun Gudrun hade följt med på resan och lämnat Göteborg för Stockholm med honom. Då kom tårarna.
– Att han blev rörd när han berättade om Gudrun, det beror på kärlek, han älskar sin fru, det märks, som Leif Andrée så fint sammanfattade scenen.
Och så när Claes Månsson berättade om sjukdomen, om stroken, väldigt detaljerat, hur det kändes, vad han tänkte, då kom också tårarna.
Kvällens Åh fan
Att Claes Månsson uppenbarligen är så nära polare med Thorsten Flinck, sedan de gick på scenskolan tillsammans.
Kanske är det fördomar, men… utifrån sett kan man ju lätt tro att den trygga familjefadern Månsson och den lite mer yvige Flinck inte riktigt skulle finna varandra, även om de nu råkar vara klasskompisar.
Denna vänskap resulterade ju sedan i en av Claes Månssons allra bästa rollprestationer, när Flinck regisserade honom i huvudrollen som Willy Loman i Arthur Miller-klassikern ”En handelsresandes död” på Teater Plaza 1996.
Ett andra Åh fan är förstås att Claes Månsson fortfarande hävdar att han är så blyg. Att det kommer att kräva en enorm ansträngning om han till exempel ska hålla tal när hans barn gifter sig.
Leif Andrée blev lite skämtsamt upprörd över det.
– Det är så underbart med människor som Claes, som berättar saker, som beskriver platser som man ser framför sig fast man inte varit där, han skulle kunna hålla kurser om att berätta saker och dra in 150 papp, hej och hå.
– Där blev jag förvånad, att han inte kan hålla tal, han måste bli den bästa talaren, jag är lite förbannad på honom, att han inte kan hålla tal, dumjävel!
Kvällens replik
Lasse Åberg, ställd inör det faktumet att han skulle dansa tango:
– Jag är väl inte riktigt tangomatchotypen, sådär, jag är väl lite mera velourbralla, men man kan väl göra sig till och spela lite mera tangorabbatig.
Musse Pigg-fanatikern och museedirektören har även snudd på ett eget språk…
Hederspris till Thorsten Flinck för hur han (i ett arkivklipp) berättade om hur Claes Månsson skulle agera i ”En handelsresandes död”:
– Känn röret från analen och uppåt. Hela vägen. Som är tomt, inte förstoppat, utan tomt, och så andas i det tomma röret, från analen och hela vägen uppåt, och så dra igång när ni har kontakt med det - NÄR NI HAR KONTAKT MED DET!
Av inklippsbilden på Claes Månsson kunde man inte riktigt avgöra vad han verkade känna inför sin regissörs anala regiidéer. Men bra blev det till slut, hur som helst…
Kvällens mest saknade
En av de allra roligaste saker Claes Månsson har gjort är Lorry-sketchen där de med ett enormt vulgärt pilsnerfilmsspråk gör en parodi på seriefigurerna och lumparkompisarna 91:an Karlsson (Johan Ulveson) och hans bästa polare 87:an (Claes Månsson).
Nog hade man gärna sett ett litet avsnitt ur den. Och hört någon rolig historia från inspelningen, det MÅSTE bara finnas underbara anekdoter kring den klassiska sketchen.