I ”First man” möts vi igen, Buzz och jag

Foto: AP
Buzz Aldrin.
NÖJE

NEW YORK. Buzz Aldrin framstår som rätt störig och dryg i ”First Man”.

Det var han inte natten när vi studerade månen ihop för tio år sedan.

Minnet av den natten tränger sig automatiskt på när jag ser ”First Man” – Damien Chazelles påkostade film om månlandningen sommaren 1969, med Ryan Gosling i huvudrollen som en överraskande introvert Neil Armstrong.

Exakt datum minns jag inte, men jag hade varit i Los Angeles och skulle som så ofta ta ”red eye”-flyget tillbaka till New York, åkte med Virgin America – saligt i åminnelse – och blev av någon anledning uppgraderad till business.

Så jag satt i säte 1A, vid fönstret, och i 1B slog sig en äldre man strax före avgång ner – och han visades en enorm respekt av alla andra på planet. Flygvärdinnorna blev vördnadsfulla som katoliker inför påven och passagerare på väg att boarda stannade och tog andäktigt i hand. 

Själv fattade jag först inte vem det var, men såg efter ett tag Nasa-loggan på vindtygsjackan och i samma stund klev en av de hänförda flygvärdinnorna fram och frågade: ”Kan vi erbjuda er en drink, herr Aldrin?”.

Det var alltså Buzz Aldrin – andre mannen på månen, någon minut efter Armstrong.

Väldigt cool.

Erfarenheten har lärt mig att kända människor ute i privata förrättningar helst blir lämnade i fred, så jag sa ingenting. Förrän vi fick in drinkarna – han en vodka on the rocks, jag en bourbon, neat. Då höjde jag glaset och sa nåt om att det var en ära. Gamle Buzz log vänligt, svepte sin vodka och somnade.

Sedan hände det verkligt omtumlande. Jag, som aldrig kan sova på plan, satt och tittade ut genom fönstret och fick nånstans i höjd med Klippiga bergen syn på – månen.

Den hängde full och rund över de snötäckta bergstopparna och ja, när jag vände mig om mot den sovande ikonen i sätet intill kunde jag tänka: ”Där, på månen, har den här mannen varit”.

Det är man inte med om särskilt ofta.

Sinnesvidgande, faktiskt.

I ”First Man” spelas han av Corey Stoll – känd från ”House of Cards”, inte minst – och framställs som en rätt så odräglig typ.
Det känns ju lite trist; jag uppfattade honom som påfallande sympatisk.

Men det gör inte så mycket.

Den stora behållningen med lätt överskattade ”First Man” – inte alls samma cineastiska orgasm som Chazelles förra film, våldsamt hyllade ”La La Land” – är ändå att jag får återstifta bekantskapen med min gamla astronautpolare från Virgin-flighten över kontinenten.

avPer Bjurman