Staffan Westerberg blandar vemod och hopp

En gammal man sitter i sin rullstol vid fönstret och ser tillbaka på sitt liv. 

Staffan Westerberg blandar vemod och hopp i sin sommarberättelse i P1. 

En husfluga kan bli upp till 28 dagar gammal. 

Nu surrar den i ett fönster i villan i Uppsala dit Staffan Westerberg, skådespelaren, regissören, manusförfattaren, tusenkonstnären, flyttat. 

Han har lämnat tvåan i Vasastan (i Stockholm, förväntas lyssnaren begripa) efter att dimman kom som ”en mångtusing utan fötter”. 

Han tycker inte om den, han tycker inte om döden. 

Denne Staffan Westerberg. Det var han som på 70-talet lekte med dockor i ”Vilse i pannkakan”. 

Jag tyckte som liten att det var ett tråkigt program. Som vuxen tycker jag att det är betydligt tristare att ha lyssnat på generationer av moderater som har gnällt över att ”Vilse i Pannkakan” var ett vänsterextremt försök till indoktrinering som förstörde deras barndom. 

Vår berättare tar oss med från uppväxten och studenten i Luleå, så fort den är fixad bär det raka vägen till Stockholm. 

Westerberg är ung och okänd och orädd och söker upp den berömde författaren Lars Forsell för att spela upp en av dennes pjäser med de små dockor han har gjort. 

Forsell roas. Det gör även andra berömdheter han stöter på i livet. Regissörerna Ingmar Bergman och Lasse Pöysti, Allan Edwall, Kristina Lugn

Dagens sommarpratare åker hem, dricker sig otörstig på Norrbottenteatern, reser till Paris och söker sig till de ruffiga kvarteren, kanske för att hitta en lastbilschaufför att tillbringa en kärleksnatt med. 

Numera lever han ihop med Hans. De träffades sent i livet, vilket inte hindrar att de varit ihop länge. 

Ensamma är de inte. I villan i Uppsala får de hjälp av hemtjänstens personal som kommer från världens alla länder. 

Westerberg berättar att en kurator på museumet i Eskilstuna kom på besök i tvåan i Vasastan och plockade med sig tavlorna, dockorna och träfigurerna till en permanent utställning. Numera bor Storpotäten bakom en monter, som vore den kungliga juveler. 

Staffan Westerberg får numera vänta länge numera i sin rullstol vid fönstret. På julen, sommaren, hemtjänsten, döden. 

Det är en enkel berättelse, enkel men klok. 

Och flugan fortsätter att surra.

Staffan Westerberg.