Kernell: "Blicken på mammor är så sträng"

avTT

Publicerad:
1 av 4 | Foto: Jessica Gow/TT
"Vad är bäst för barnen? Bör man offra allt för att vara en bra mamma? Men hur bra förälder är du om du lever i en destruktiv relation? Jag undrar verkligen på riktigt, så jag är så glad över att jag har fått göra film om de här frågorna", säger regissören Amanda Kernell.

Med "Sameblod" slog hon igenom på bred front. Nu har Amanda Kernell skapat ett nytt familjecentrerat drama, som hon kallar "en kärleksförklaring till alla skilda föräldrar".

– Jag har själv varit tonårsdotter till en frånskild mamma och jag var väldigt hård, säger regissören.

Chartersemestrar är en stabil svensk filmingrediens. Men frågan är om Teneriffas stränder och himmel någonsin har sett så dimmigt deppiga ut som i "Charter", Amanda Kernells träffsäkert såriga skildring av en all inclusive-resa med stora problem.

Familjen är inte intakt. Faktum är att mamman Alice, spelad av den norska stjärnan Ane Dahl Torp, olovligen har skeppat dit de två halvstora barnen från pappans hus i norrbottniska Vuollerim – mitt under brinnande vårdnadstvist. Tonårsdottern vill knappt prata med henne, än mindre bada. Och sonen mutas genom ett impulsivt köp av en liten parakit på en marknad.

TT: Det var märkligt upprörande faktiskt, när hon köper den där fågeln.

– Haha, ja det var intressant under manusprocessen, det var flera som påpekade att "hon borde inte köpa ett husdjur till sitt barn på semestern". Jag fick extremt många råd och tips till karaktären.

TT: För att det skulle vara lättare att gilla henne?

– Ja, man vill hjälpa henne. "Det är bättre om hon säger så och så till sin son." Men mitt mål var inte att hon skulle göra allt rätt i varje situation.

Skapar diskussioner

"Charter" får biopremiär den 13 mars men den har redan visats på flera håll, bland annat i Jokkmokk och på Sundancefestivalen i USA. Diskussionerna som har uppstått efter visningarna har ofta slutat i väldigt personliga samtal.

– Det är fint tycker jag. Det är ju det som fiktionsfilm kan skapa, ett rum att få vara i tillsammans med andra, där man annars är själv. Film är ju en empatimaskin på det sättet.

I USA fick Amanda Kernell möta starka åsikter om föräldraskap och hur framför allt mammor ska vara.

– Efter premiären där så var det en kvinna som sade att mamman i filmen borde ha sagt "I love you" mer till barnen. Då hade hon varit en bättre mamma. Det blev en stor diskussion om det och nästa dag kom det fram en grupp kvinnor till mig på en restaurang som hade tänkt på saken. Och de sade att de inte höll med, de menade att det kunde vara emotionellt pressande att säga "I love you" till barnen hela tiden.

Kärlekshistoria mellan mor och dotter

Hur ska man vara en bra mamma? Hur ska man kunna göra rätt – i varenda situation? Under en smärtsam skilsmässa?

Amanda Kernell är genuint intresserad av de här frågorna, inte minst för att hon själv kommer från "generationer av skilsmässor". Filmen handlar inte om hennes liv, men det har funnits liknande scenarior i hennes närhet. Inför manusskrivandet gjorde hon också research med föräldrar vars barn har blivit bortförda av den andre föräldern och specifikt kvinnor som fått sitta i fängelse för att de stuckit med barnen.

– Jag har också pratat med advokater, psykologer och socialarbetare på familjerätten. Det har varit ett slags insamlande av andras berättelser och mina egna frågor. Sedan så ville jag göra en kärlekshistoria mellan en mamma och en dotter. Jag har ju också varit en tonårsdotter till en frånskild mamma. Och jag har varit väldigt hård mot henne. Helt utan grund kan jag tycka nu. Men man mäter ju sin mamma med en annan måttstock, med mycket sträng blick.

TT: Har hon sett filmen?

– Ja, hon tycker om den och är väldigt stolt. Hon gick och tänkte på den och ringde mig varje dag i en vecka och ville prata om olika saker i den.

Publicerad: