Vi är alla delaktiga i mordet på festivalerna
Illojal, otrogen och lat.
Det är inte Charlie Sheen jag pratar om, det är den svenska festivalpubliken.
Precis som i Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen” (spoiler alert!) står flera förövare bakom Festivaldöden. Illa skött ekonomi, ökad konkurrens och skyhöga gager stack alla varsin kniv i Hultsfred, Arvika, Siesta och Peace & Love. Och ytterligare en mördare finner vi om vi tittar oss i spegeln.
Bevismaterial 1: Illojaliteten.
Folkert Koopmans, vd för arrangören FKP Scorpio, ångrar bittert att han köpte rätten till namnet Hultsfredsfestivalen och sa så här när Peace & Love gick i graven: ”I Tyskland bryr sig folk om de gamla festivalerna. Du måste göra många misstag för att publiken ska lämna. I Sverige är det tvärtom.” (Aftonbladet 29/5).
Att svenskarna vänder kappan efter festivalvinden bevisade han genom att förlägga sin Bråvalla på samma datum som Peace & Love. Vips vände festivalhopen Borlänge ryggen och bokade tågbiljett till Norrköping i stället.
Bevismaterial 2: Otroheten.
Här kallar vi in expertvittnet Per Alexanderson, före detta chef för original-Hultsfred. ”Det var alltid en stor grupp (på Hultsfred) som var otrogen. Det är de som kanske är på Summerburst i år, och nästa år kan de vara i Båstad. Man vet aldrig vart fan de tar vägen.” (Sydsvenskan 1/6).
Bevismaterial 3: Lättjan.
Medan Siesta och Peace & Love gråter skrattar Way Out West, Stockholm Music and Arts och Summerburst hela vägen till banken. Med all rätt, dessutom. De har ju fattat att vi är lata och fåfänga. Köpstarka festivalbesökare vill inte bo i tält, dricka ljummen folköl och överleva på mjukost i tub. Vi vill ta X2000 till storstan, bo på hotell och dricka kall finöl inne på området.
Slutplädering:
Så visst kan vi bli både ledsna och upprörda över Festivaldöden. Men också rannsaka oss själva och titta ner i våra händer på det immiga märkesglas där en lerig PET-flaska en gång satt.