Bort med guilty – ”Hart of Dixie” var ett sant pleasure
SYLVIA BALAC: Tar farväl av sin älskade skämsserie
När man dejtar någon man skäms lite för och inte inser hur kär man är förrän de gör slut.
Det är ”Hart of Dixie” för mig.
Mitt ”guilty pleasure” har jag kallat den. Serien som jag har skyndat hem till på tisdagskvällarna.
När andra pratar om sina ”Mad men” och ”True detective” har jag hållit tyst om min ”Hart of Dixie”.
Dramakomedin om piffiga läkaren Zoe Hart från New York som hamnar i pittoreska Bluebell i Alabama är ju bara så … fel.
Som en Harlequinroman som har parat sig med Stefan och Kristers ”Full frys” och rullat sig i socker och chokladsås.
För visst kan jag hävda att det finns viss vass dialog i serien och att huvudpersonerna åtminstone ibland känns som vore de av kött och blod.
Men det går inte att komma ifrån att serien svämmar över av endimensionella stereotypa sidokaraktärer och att orimligt stor programtid tas upp av förrymda lamadjur och saboterade talangtävlingar.
Och huvudpersonen Zoe Hart, sen.
När serien hade premiär 2011 hånades Rachel Bilson av tv-kritikerna. En tyckte att hon klädde sig som en lyxprostituerad. En annan att den enda läkarstation hon hörde hemma i var Barbies bärbara.
Och nu är det över. Så ointresserad låtsades jag vara i min relation med serien att jag inte ens visste att den skulle ta slut.
I tisdags kväll visades allra sista avsnittet på Kanal 5, några kvällar efter USA.
Alla lösa trådar knöts ihop, gullighetsnivån slog i taket och alla skådisarna sjöng.
Och jag, jag stortjöt. Och insåg att jag älskat ”Hart of Dixie” – lamadjur och allt – för att serien är den perfekta verklighetsflykten och sockerinjektionen en deppig tisdagskväll.
Och de som inte tror på en snygg kvinnlig läkare i högklackat och urringat är bara fördomsfulla och fantasilösa.
Så bort med guilty. ”Hart of Dixie” är ett sant pleasure och jag rekommenderar den med stolthet.