Hellströms hysteriska klassiker
Markus Larsson om Håkans andra triumf i New York
NEW YORK. Spelningen var inte bra.
Tvärtom.
Det var en av de fem bästa konserterna jag sett.
Allra sist, när konserten är slut och över, börjar publiken om.
Den ordlösa melodin till ”Vi två, 17 år”, som de har sjungit mellan låtarna ända sedan ”För en lång lång tid”, dånar fram mellan väggarna på den lilla klubben.
Egentligen är alla för trötta. Håkan Hellström och resten av bandet har kört slut på sig själva och de flesta som står och lyssnar.
Musikerna badar i svett. De skakar på huvudena. De flåsar och kramar om varandra. De ser tacksamma och lyckliga och chockade ut. Den enda som verkar ha någon form av energi kvar är LaGaylia Frazier. Hon hoppar på stället som MA Numminens finska studsboll.
Men ingen inne på The Gramercy Theatre ger sig.
Alla klappar hårdare och skriker mer och stampar i golvet.
Jag kan verkligen förstå varför.
Vi har ju sett något annat, något som sällan inträffar, något som bara sker när alla planeter och stjärnor står på rätt plats samtidigt.
Publiken och Håkan Hellström utmanade varandra i en två och en halv timme lång duell. Vem orkade längst och lät högst? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag tror att båda lagen vann.
Det är en upplevelse att få se bandmedlemmarna stå och trängas på en så liten scen att de håller på att sticka ut ögonen på varandra med sina instrument. Kapellmästaren Stefan Sporsén sitter till exempel så långt ut till vänster att han lika gärna kunde ha placerat pianot i logen.
Det är lika häftigt att höra hur Hellström vrider de sista dropparna ur sin röst i varenda låt. Varenda sekund är en ny anledning att få spränga stämbanden i bitar.
Och till skillnad från den magiska kvällen i går är flera av låtarna längre och ursinnigare och vildare.
Det är ruffigt och stökigt och kaos och soulglödande.
Det är som om bandet redan i första låten förstår att det här kommer inte att hända så många gånger igen. Det kommer kanske aldrig att hända igen. Vem vet? Vem fan vet?
De är tvungna att hela tiden ta chansen och försöka svänga lite hårdare, larma lite högre, tänja ut låtarna till en punkt långt bortom bristningsgränsen.
Det är direkt utmattande att se och lyssna på.
”Hurricane Gilbert”, som växer fram från ingenstans, är hjärtskärande. ”Ramlar” är så övertänd och eldfängd att det känns som om brandkåren när som helst ska störta in och dränka publiken med vatten och skum. ”Tro och tvivel” får Ullevi-versionen att kännas som en vingklippt fågel. ”Valborg” skulle, kvällen till ära, ha platsat på en soul revue på Apollo Theatre i Harlem. ”För en lång lång tid”... man kan bara stå och skratta och skrika, om vartannat.
Och så, allra sist, ”Du är snart där”. Den bärs fram av fem hundra röster och tusen händer. Det är en monsun av känslor.
Och där borde konserten ha slutat.
Men publiken har fortfarande inte slutat att skrika och klappa och stampa.
De vägrar att ge sig. Aldrig. Inte nu.
Man kan nästan höra hur stela ryggar och leder knakar när bandet börjar ta på sig eller sätta sig vid instrumenten igen. Man kan nästan höra hur musklerna skriker av mjölksyra.
Över publikens sång bygger de upp en ”låt”. Är det slutet av ”Nu kan du få mig så lätt” eller ”Vi två, 17 år” eller både och?
Håkan Hellström gapar och ropar fram U2-titlar som ”Where the streets have no name” och ”With or without you”, vad nu det har med saken att göra?
Jag vet inte vad de håller på med. Men jag vet att ingen vill att de ska slå av.
Det är som om bandet känner på sig att det här inte kan hända så många gånger igen.
Det kanske aldrig händer igen.
Vem vet? Vem fan vet?
Låtbetyg
2 steg från paradise
Sinnessjuk inledning. Proggig Spanish Harlem-kakafoni som bråkar och stökar och svänger och dricker tequila. Början liknar ledmotivet i ”Spanarna på Hill Street” och slutet klättrar upp på toppen av Empire State Building.
Mitt Gullbergs kaj paradis
M-m-m-mitt G-g-gullbergs kaj...
Empire State of Mind/Jag har varit i alla städer
Skulle kunna skriva episkt här, om nu det ordet räckte till.
Jag vet vilken dy hon varit i/2 steg från paradise (remix)/Hurricane Gilbert
Ångestladdad soul som, mot slutet, når nirvana tack vare LaGaylia Frazier. Och sedan växer, oh Lord, "Hurricane Gilbert" fram och sedan tar publiken över och Håkan kompar dem ensam på gitarr och...
Hurricane Gilbert
... sedan är det kört. Håkan sjunger som om han saknar sin bästa vän i kväll.
Tro och tvivel
Och så fortsätter det bara. Pausknappen har träffat Tony Soprano och sover med fiskarna. Nu är allt bara så fånigt, så bra, så löjligt.
En vän med en bil
Hur kan den här tonårsraketen fortfarande träffa så hårt? Hur är det ens möjligt?
När lyktorna tänds
Håkan försöker att förklara vad ”När lyktorna tänds” handlar om på engelska för alla fem amerikaner i publiken. Det tar ett tag. ”We maybe don't have to redovisa allting.” Och sedan gör han sin ”With or without you”, sin ”Into the great wide open”, sin ”Drive all night”, sin ”Puprle rain”, sin allra bästa låt.
Brinner in the shit
LaGaylia Frazier kör låten rakt genom väggarna och ut på gatan och, mot slutet, vinner hon Stanley Cup. Låtarna från ep:n "1974" växer flera meter på scenen.
Kom igen Lena
Håkan börjar i VIP-hyllan och slutar uppe i taket, bildligt talat.
Gårdakvarnar och skit
Ikväll, när någon kastar upp en Gais-halsduk, briserar lokalen i ett lyckligt jubel. I kväll får inte IFK Göteborg-fansen en syl i vädret.
En midsommarnattsdröm
Nya versionen, som vägrar ta slut innan taket håller på att rasa in, kramar ur varenda svettdroppe ur låten, musikerna och publiken.
Minnen av Aprilhimlen/New York, New York
031-serenaden passar oväntat bra ihop med Sinatra.
Ramlar
Här är Håkan Hellström så förbannat övertänd att han glömmer gitarristen Mattias Hellberg i bandpresentationen.
Valborg
Förstummande.
Din tid kommer
Var det någon som sågade den här singeln? Hen var inte här. Hen såg inte detta... skådespel.
För en lång lång tid
Allt är i upplösningstillstånd. Efteråt börjar publiken spontant
sjunga den ordlösa melodin till "Vi två, 17 år". Och de slutar inte. De slutar inte. De slutar inte. De slutar inte.
EXTRANUMMER
Fri till slut
Göteborg och soulmusiken från Muscle Shoals, Alabama, gifter sig och köper bostadsrätt ihop. Och här kommer den magiska övergången, den där bron över till...
Känn ingen sorg för mig Göteborg
... orkar inte.
Det kommer aldrig va över för mig
Ren och skär och overklig dårskap.
Du är snart där
Som alltid – Hellströms version av John Lennons ”Mind games”. När den slutar börjar publiken sjunga den ordlösa melodin till ”Vi två, 17 år” igen. Och de ger sig inte förrän Håkan tar upp mikrofonen igen och bandet hänger på sig intrumenten och allihop improviserar fram en låt över publikens sång. Tror det är just ”Vi två, 17 år”, någonstans. Men Håkan har feeling och skriker ”Where the streets have no name” och ”With or without you” och ingen vill ta att det någonsin ska ta slut...