Allt är lite sorgligt med ”Stjärnornas stjärna”
”Stjärnornas stjärna” får mig inte att vilja röka crack.
Inte än.
Men det finns något sorgset över programmet.
Att TV 4 till slut lanserar ett ”Let’s dance” fast om musik borde inte förvåna någon.
Den olyckan har säkert väntat länge i kulisserna.
Och någon i produktionen, kanske allihop, måste ha ett fascinerade sinne för svart och elak satir.
Att låta Roger Pontare gasa loss i Buster Poindexters calypsocover ”Hot hot hot” – ”we go-a-rum-bum-bum-bum” – borde ge alla svenska komiker prestationsångest.
För en person som har koll på David Johansens briljanta och dandyironiska alter ego från 80-talet kan upplevelsen jämföras med att bli besatt av djävulen. Huvudet börjar snurra runt sin egen axel. Minst tre varv och lite till.
På ett sätt kan det inte bli roligare. Det är bortom bortom bortom absurt.
Och precis när man har hunnit smälta att Ace Wilder förra veckan sjöng country på bästa sändningstid inser man att Tommy Nilsson inom kort tänker tackla en opera.
Fundamentet i ”Stjärnornas stjärna” är att olika artister, vissa har inte fått sin relativt korta karriärer att flyga och andra har sina bästa år bakom sig, framför covers. Lägg till ”Så mycket bättre”, ”Ebbots ark”, ”Jills veranda”, ”Så ska det låta”, ”På spåret”, ”Allsång på Skansen”, mellanakterna i Melodifestivalen och bilden av att vi lever i ett karaokeland förstärks.
Visst fyller covers olika funktioner i programmen, men summan blir i längden en själlös industri.
Är tolkningar av låtar som de flesta redan har hört popmusikens enda ”content” i dagens linjära tv? Vad hände med att låta både nya och etablerade artister sjunga sitt eget material? Har själva grundprincipen för alla former av populärkultur, det nya och ännu okända, blivit för svårt att ta in?
Covers är en del av pophistoriens ryggrad. Soft Cells ”Tainted love”, Whitney Houstons ”I will always love you”, Sinéad O Connors ”Nothing compares 2 you”, Johnny Cashs ”Hurt” och Buster Poindexters version av ”Hot hot hot”, för att bara nämna ett milligram, är lika bra och viktiga som originalen.
Men det är en sak att vara Johnny Cash, jobba med producenten Rick Rubin och sitta i studion med Tom Petty And The Heartbreakers. Det är något helt annat att sjunga Ricky Martin på TV 4 och riskera att bli utslagen av Casper Janebrink.
För inte så länge sedan orsakade Ola Salo små jordbävningar framför de största festivalscenerna tillsammans med The Ark. I dag tävlar han mot Tommy Nilsson i ett program där vinnaren, den mest mångsidiga artisten, klarar av att framföra ett fryntligt låtmaterial där lejonparten passar perfekt för Wallmans salonger och ”Diggiloo”.
Är det också framtiden för alla artister som tar andra vägar i dag? Är det så här det ska bli för Seinabo Sey, Jenny Wilson, Jireel och Hurula?
Det är lite sorgligt. För många kan det vara en oundviklig kompromiss för att fortsätta att synas och betala räkningarna. Det kan också vara så att de flesta som inte har gjort pop till sitt livs viktigaste grundämne hellre lyssnar på lättsaltade tolkningar än på besvärliga originalinspelningar.
Det är kanske enklare att uppskatta David Bowie om Thomas Di Leva placerar hans musik i ett mer kravlöst och bekant sammanhang, en krogshow på Hamburger Börs.
Buster Poindexter sammanfattade i vilket fall situationen bäst redan 1987:
Olé. Olé. Olé.