Ett väntat och högst förståeligt beslut
Håkan Steen: I stället för att sörja ska vi vara tacksamma att det blev så många konserter som det faktiskt blev
Ett vemodigt besked. Samtidigt ett väntat och högst förståeligt beslut.
Livebandet Roxette finns inte mer.
Men i stället för att sörja att det inte blir fler konserter ska vi vara tacksamma för att det blev så många som det faktiskt blev.
Redan 2002 såg det nämligen ut att vara över.
Marie Fredrikssons cancersjukdom tvingade Roxette att ställa in sin medverkan på ”Night of the proms”-turnén i Belgien, Tyskland och Holland.
Det fanns gott om skäl att misstänka att det inte skulle bli några fler Roxette-spelningar. Men Marie kämpade, reste sig och friskförklarades 2005. 2009 kom nyheten att Roxette skulle göra scencomeback.
Jag var på plats när Fredriksson och Per Gessle plockade upp tråden där de lämnat den, och klev ut på Sportpaleis scen i belgiska Antwerpen för premiären av det årets ”Night of the proms”.
De gjorde bara fem hits och Marie rörde sig kanske inte riktigt som förr men hon lät rösten spricka på precis rätt ställen i ”Listen to your heart”, strålade av glädje över att vara tillbaka och var aftonens självklara stjärna.
Sedan dröjde det inte länge innan Roxette började turnera på egen hand igen. Flera långa vändor över stora delar av världen – Ryssland, Kanada, Argentina, Australien, med mera – där de fyllde arena efter arena. För publiken fanns kvar och tog emot dem med kärlek var de än kom.
Roxette upplevde vad som närmast kan beskrivas som en andra vår. De gav dessutom ut ytterligare två album, ”Charm school” (2011) och ”Travelling” (2012). I juni kommer helt nya ”Good karma”.
Sista gången jag såg Roxette, när de lite oväntat bokades till Peace & Love i Borlänge 2012, var jag än mer imponerad av Marie Fredriksson än i Antwerpen tre år tidigare. Den sortens närvaro som vibrerade i ”Perfect day” den kvällen kommer försvinnande få röster i närheten av. Men rapporterna från de senaste årens shower har målat upp en deppigare bild. I somras skrev Markus Larsson så här om premiären i Kalmar för det som blev Roxettes sista Sverige-turné:
”Det är väldigt svårt att föreställa sig Roxette utan Marie Fredriksson.
Utan hennes röst skulle de aldrig ha blivit ett världsnamn.
Hon hade dynamit i stämbanden. Fredriksson brukade sjunga med en power och känsla som lämnade de flesta långt bakom sig. Hon fick Per Gessles melodier att flyga business class.
Så är det tyvärr inte nu”
Markus beskrev en konsert där Marie satt ned på scenen och kämpade med tonerna och en röst som inte klarade av att ta den plats som är så essentiell för Roxettes sound.
Recensionen avslutades med en fråga: Hur länge ska det hålla?
Nu vet vi.
Det är förstås vemodigt att ett av Sveriges allra mest framgångsrika band genom tiderna tvingas säga hej då till konsertscenerna utan att kunna runda av på ett sätt som de planerat själva.
Och jag känner verkligen för Marie som förmodligen har fansen världen runt att tacka för väldigt mycket av den gnista som fick henne att ta sig tillbaka och åter bli en självlysande världsartist.
Men går det inte mer så går det inte. Att till varje pris försöka genomföra de inbokade konserterna mot bättre vetande hade troligen inte gjort någon glad. I en ny värld där konserter är musikbranschens nav återstår att se om det finns motivation till att spela in fler Roxette-album efter ”Good karma”, men vi kan ju alltid hoppas.
Och det är givetvis en enorm seger att Roxette i år kan fira sitt 30-årsjubileum.
För 14 år sedan hade förmodligen nästan ingen vågat hoppas på det.