Morrisseys bok är nog bäst oläst

Kristin Lundell har börjat läsa debutromanen fem gånger – men också slutat läsa den fem gånger

Vissa böcker är bäst olästa.

Som att man kan älska vissa filmer ända tills man ser dem.

Det räcker utmärkt med att titta på omslaget till Morrisseys debutroman.

”Mitt vatten har just gått. Det dröjer nog inte länge nu” svarade Morrissey, i oktober förra året, när jag frågade hur arbetet med hans roman gick. Elva månader senare var det så dags för ”List of the lost” att se ­dagens ljus. Boken – utgiven på anrika för­laget Penguin – kom till försäljningshyllorna förra fredagen och sedan dess har jag börjat läsa boken fem gånger.

Jag har också slutat att läsa den fem gånger.   

Jag vet att jag kommer att börja läsa den några gånger till. Och antagligen sluta igen.

Kanske borde jag bara ge upp ­direkt och nöja mig med att titta på omslaget.

Det är ett väldigt snyggt omslag – orange bakgrund och så bilden från olympiaden i Rom 1960 på den amerikanske sprintern Earl Young. Den 19-årige Young var en del av ­stafettlaget som sprang fyra gånger 400 meter och blev den då yngste amerikanen att ta hem en guldmedalj. 

Boken har ett typiskt Penguin-omslag. Ingenting i om­slagets estetik signalerar att detta är en bok som har skrivits under mitten av 2010-talet.

Men okej. Det går inte att undvika huvudämnet längre nu.

Texten.

Meningarna på sidorna som bokstäverna bildar.

Jo, det gick att undvika ämnet ett litet tag till.

Men inte längre.

Det spelar ingen roll hur mycket jag hade sett fram emot boken. Att jag sitter här med dubbla exemplar av ”List of the lost” eftersom jag beställde från två olika håll för att gardera så att den skulle dyka upp exakt på dagen.

Nu har jag två uppsättningar men orkar ändå inte ta mig igenom de 118 sidorna om de fyra löparna Ezra, Nails, Harri och Justy.

Kanske är det storyn men antagligen är problemet det svårgenomträngliga språket.

Att en av världens mest välformulerade personer har skrivit något så tungrott är anmärkningsvärt.

Det räcker inte med bara vilja för att ta sig igenom.

Det krävs en vilja av det allra hårdaste material som naturen kan uppbåda.

Följ ämnen i artikeln