Fascinerande inblick i den klassiska musikens värld

Uppdaterad 2018-08-01 | Publicerad 2018-07-31

Victoria Borisova-Ollas.

Musiken står i centrum men hon längtar efter tystnad.

Det mest spännande med Victoria Borisova-Ollas Sommar är vad som antyds mellan raderna.

”Äntligen är det färdigspelat på piano” tänkte Victoria Borisova-Ollas när hon klämde fingret svårt på sitt italienska lantställe. Spelandet är extremt hårt slit, ständiga studier och sommaren innan hon fyllde sex beskrivs som den sista lediga. Numera har hon pensionerat sitt piano och blivit tonsättare på heltid.

För oss som mest lyssnat på populärmusik där utövandet beskrivs som lustfyllt blir inblicken i den klassiska världens krav och regler fascinerande.

Via programmets musik berättar hon om kompositörer; Debussy som målar upp bilder med sina toner och Chopin som lägger in all smärta och besvikelse. Hon associerar till sin barndoms somrar på datjan i Ryssland och lugnet hos de svenska svärföräldrarna. Det är ett grepp som gärna hade fått användas mer konsekvent.

Ibland blir utvikningarna nämligen lite för långrandiga. Hon tycker att Sverige gjort sig av med tystnaden, i stället dövar folk sin rastlöshet med sociala medier och ”neandertalturisterna” i Gamla stan brölar dygnet runt (centrala Stockholm är kanske inte bästa stället att bo om man söker frid).

Borisova-Ollas hyllar sjukvården i Italien och tvivlar på att hon vill testa den svenska, allmänna akutvården (som hon inte ens vet var den ligger). Hon förfasas över mötet med en ukrainsk musiker som vägrade spela Rachmaninov för att han var rysk. Man anar att hon vill försvara sitt Ryssland – den ”farliga grannen i öster i den livliga nordiska fantasin”.

Om många sommarpratare grävt i svåra minnen gör Borisova-Ollas tvärtom. Livet i Ryssland var bra, livet i Sverige också. Det är lite uppfriskande, men ointressant. Jag längtar efter fler insikter i pianoslitet och uppväxten i en intellektuell rysk familj på 70-talet.