”Jag tog mitt straff”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-31

Vicky von der Lancken om tiden på anstalt: Den lärde mig vad riktig vänskap är

Hon dömdes till ett års fängelse.

Men vann tillbaka sin självkänsla.

Vicky von der Lancken – aktuell med publiksuccén ”My fair lady” – berättar nu för första gången om tiden på den öppna anstalten.

Utanför Oscarsteatern i centrala Stockholm står Tommy Körberg. Om ett par veckor har musikalen ”My fair lady” premiär och Körberg har en av huvudrollerna.

Han ger mig och fotografen en lång blick.

Men det är inte honom vi väntar på.

Vicky von der Lancken, 66, är en av nöjessveriges största doldisar.

Hon har producerat ett otal pjäser, musikaler och shower sedan början av 70-talet. Hennes kontaktnät av artister och skådespelare är svårt att slå. Nästan alla har jobbat med Vicky von der Lancken.

– Det är fantastiskt att få ha med så många duktiga artister och skådespelare att göra, säger Vicky när Aftonbladet träffar henne på kontoret på Oscarsteatern.

”Jag kunde hinna mer”

”My fair lady” med Vicky von der Lancken som producent har i princip redan sålt ut hela höstens föreställningar, och ”Uggla, Rheborg, Ulveson” på Cirkus väntas även den bli en publiksuccé.

– Det är fullt upp, och det är härligt. Jag hade som plan att ta det lite lugnare för några år sedan när jag skaffade en samarbetspartner. Resultatet blev i stället att jag kom på att jag kunde hinna med mer.

Vicky ler.

Succéerna har haglat tätt i hennes karriär – men för fem år sedan var läget annorlunda.

”Jag erkände”

2003 dömdes Vicky von der Lancken till grovt skattebrott av Stockholms tingsrätt. Hon hade tagit ut 600 000 kronor ur sitt eget bolag för att hjälpa en vän i ekonomisk knipa. Uttaget bokförde hon sedan som köp av manus. Vicky fick ett års fängelse.

– Jag gjorde en volt. Men det är inte alla som erkänner när de gör det, utan skyller på företaget eller något annat. Jag erkände, jag sa att jag gjorde fel, och jag tog smällen.

Vad kände du den dagen du fick domen?

– Det var fruktansvärt jobbigt. Jag hade svårt att sova, och låg och tänkte på hur det skulle gå i framtiden. Jag var på den öppna anstalten Sagsjön i sammanlagt fem månader. Men det var en tid som jag inte skulle vilja vara utan. Den lärde mig vad riktig vänskap är.

Hur då?

– Jag fick så mycket kärlek under den perioden från mina vänner, arbetskamrater och artister jag har jobbat med. Jag har alltid haft bra självförtroende, men saknat självkänsla. Jag vet inte varför egentligen. När jag fick all den här kärleken växte jag. Och fick tillbaka min självkänsla. Det var enormt.

Minns du första dagen?

– Ja. Min son Johan var med mig då. Plötsligt fick han vara den starkare av oss, ringa de nödvändiga samtalen till vännerna, om vad som hade hänt och sådär. Man känner ju alltid kärlek till sitt barn, men det här var fantastiskt.

Skrev brev

Hur gick det med jobbet?

– Jag kunde fortsätta att sköta det genom brev till Stockholm. Det fanns datorer på anstalten, men vi fick inte använda dem till att mejla. Så jag skrev brev i stället. Och jag läste. Många biografier och en del om buddhismen. Jag hade ett bra rum med bilder på alla mina vänner och massor av böcker.

Vilka fick du besök av?

– Åh, nästan alla. Robert Wells kom med sitt band och spelade för alla på anstalten. Robert Gustafsson gav mig ett måttband som jag kunde klippa av en centimeter för varje dag jag suttit av.

Du har verkligen gjort en comeback de senaste åren. Tvivlade du någonsin på att det skulle ske?

– Nej. Faktiskt inte. Jag brukar säga att allt ordnar sig. Och med det menar jag att det ordnar sig om man lägger manken till och gör något själv. Jag tog mitt straff och fick så mycket tillbaka.

ANNONS