Om staten ville sprida en positiv bild av svenska män skulle Östlund inte få filma igen

Agata Trzebuchowska i ”Ida” – som när den visades på polsk tv föregicks av en 12 minuter lång film som utmålade Oscarvinnaren som lögnaktig.

Hur ett land behandlar sina egna ­filmskapare är ofta en god värdemätare på hur demokratiskt landet är.

Det finns många sätt att sätta käppar i hjulen för oönskade filmproduktioner. Lättast är att försvåra produktion och finansiering så att de aldrig görs överhuvudtaget, men även när en film redan gjorts finns det flera kreativa sätt att underminera den på.

Andrej Zvjagintsev har nominerats till i stort sett alla filmpriser som finns för ”Leviatan” (2014) och nu bioaktuella ”Saknaden”. Men hemlandet Ryssland har inte jublat för det. Av någon anledning är bilden av ett genomkorrumperat, hyperkapitalistiskt egosamhälle som visas upp i filmerna inte helt i linje med den bild regimen själv vill måla upp. ”Leviatan” fick vänta hela åtta månader på att få distribution. ”Saknaden” släpptes snabbare, men bara för att stävja spridningen av piratkopior.

Samtidigt får en patriotisk film om Sovjetunionens basketseger över USA i OS 1972 allt tänkbart stöd, inklusive att premiären av ”Paddington 2” skjuts upp för att inte stjäla intäkter och publiksiffror.

Filmskaparna i Turkiet åtnjöt i början av millenniet en rätt liberal period, men nu har censuren hårdnat. Förra året tävlade Kazim Öz med sin film ”Zer” på Istanbuls filmfestival. Filmen nämner bland annat en massaker på kurder 1938, och plötsligt under visningen blir bioduken svart, med en textremsa som lyder: du kan inte se den här scenen för styrelsen för film på ministeriet för kultur och turism tycker att den är olämplig.

I Polen gjorde filmen ”Ida” inte så mycket väsen av sig förrän den gick och vann en Oscar 2015. Att polacker framställdes som delaktiga i förföljelsen av judar under den tyska ockupationen gick ju inte alls an, tyckte regeringen. När ”Ida” visades på statlig polsk tv föregicks den av ett tolv minuter långt program som förnekade att polacker någonsin varit inblandade i förintelsen och pekade ut filmen som lögnaktig.

En svensk motsvarighet skulle kunna vara att en visning av ”Sameblod” på SVT föregås av ett program som förnekar svenska statens behandling av samer, med skallmätningar, särskilda skolor och tvångsförflyttningar.

Nu är vi inte där, än. Men det är bra att hålla koll på behandlingen av filmer och filmskapare i olika länder. Om Sverige skulle få för sig att bara sprida en positiv bild av svensk manlighet, till exempel, så skulle Ruben Östlund aldrig mer få göra en film.