De jobbiga jävlarna är de största optimisterna
Läs Sylvia Balac krönika
Bakom de bredaste leendena döljer sig de största pessimisterna.
Tack, Michael Haneke, för den insikten.
Våld. Övergrepp. Förnedring. Feel bad-kungen Michael Hanekes visuella och känslomässiga råsopar till filmer är inga skrattfester precis.
Men när han får frågor om huruvida hans dystra ämnesval tyder på att han är pessimist vänder den österrikiske filmskaparen skickligt på steken:
”Jag är snarare optimist, som tror att folk kan ta till sig de här tunga ämnena. De är ju de andra som är pessimister, som tror att publiken är dummare än den är.”
Hanekes ord känns som en befrielse från rådande ”positivt tänkande”-ideal. Han har ju rätt. Att le, kramas, fråga ”hur är läget” och inte vara beredd på ett ärligt svar är inte optimism. Det är de jobbiga jävlarna, gnällspikarna, kärringarna mot strömmen – som Ulf Lundell – som är de verkliga optimisterna. De som inte ”gillar läget” utan fortfarande hyser hopp om att saker går att utmana, påverka och förändra.
Sett ur Hanekes ögon är det annars illa ställt med optimismen i dag.
Hollywood gör remakes och uppföljare på löpande band.
Socialdemokraterna har deppat ihop totalt och tror inte att väljarna egentligen vill avstå några skatteavdrag eller förbjuda vinster i välfärden.
Vi tidningar är inte mycket bättre. Som tror att folk nöjer sig med korta rewrites av andra mediers nyheter (eller pressreleaser) i stället för egen genomarbetad journalistik.
Och sen har vi TV 4, pessimismens högborg. De ler bredast av alla och sen serverar de oss soffmys, ”Bonde söker fru, ”Let’s dance” … Och det känns som förnedring.