Holy Moses! Ett brittiskt spöke behöver rädda oss!
Kristoffer Bergström: Tony kommer hänga kvar för evigt
Allt händer, ändå är vi på slutet tillbaka där vi började.
Vem ska få ”Mästarnas mästare” att lämna denna helvetiska loop?
Jag sätter min slant på ett brittiskt spöke.
Ja, Joel Lundqvist slog sig blodig, men vi kan väl börja med Moses Bruine Cotsworth?
Av allt att döma var den brittiske revisorn en tråkmåns. Han föddes i mitten av 1800-talet och upptäckte i medelåldern att något skevade med våra kalendrar. Varför allt kladdande med 30 och 31 dagar, när det finns en mycket elegantare lösning?
Moses la till en trettonde sommarmånad kallad sol. Han gav alla månader 28 dagar, alltså 364 totalt, och avrundade året med en fristående vilodag.
I surpuppans system börjar alla månader på en söndag och slutar på en lördag. Fyller du år på tisdag ett år kommer du göra det för alltid.
Cotsworthkalendern är 122 år gammal och överlägsen den gregorianska. Den är rationell och underlättar planering, men ändå klamrar vi oss fast vid den traditionella uppdelningen av året. För vi är tröga. I en hastigt framrusande tid vill vi bevara våra liv såsom de alltid har varit.
Okej, ursäkta utvikningen, men när vi grubblat färdigt över vilken halvmetall som Joels panna består av kan vi ta oss an ”Mästarnas mästare” såsom Moses hade gjort.
Zombien Tony Rickardsson
Vad har vi?
Tio program, nio tävlande. Sju av dem är kvar efter fem veckor. När vi går över i andra halvlek ska Tony Rickardsson på nytt släpa sig fram som en zombie – inte riktigt med i de levandes värld, men heller inte tillåten att dö.
Den skinntorre britten hade skakat på huvudet och påpekat att det finns en spikrak lösning som gör att man slipper alla konstiga konstruktioner. Så hade han tagit sin trista penna och målat upp ett fantasilöst upplägg:
Tolv svenska idrottshjältar flyger söderut för att göra upp. I första programmet klarar sig samtliga, lite barmhärtighet ska råda, sedan slås en ut i veckan. Elva, tio, nio, åtta, sju – och sedan sex! Fem! När fyra är kvar är programmet framme vid finalavsnittet.
De vaknar, de tampas, de ställer artiga frågor
Vinsterna med ett rakt schema är uppenbara, särskilt för ett program som släpper ett avsnitt i taget. Man vet alltid vad som står på spel, så grenarna blir mer laddade. Och varje episod får ett vettigt klimax, ett som inte går ut på att Anja Pärson går på fotboll, så alla tittare stannar kvar till slutscenerna.
De vaknar, de tampas, de ställer artiga frågor om en gammal SM-final, de kämpar vidare och till slut har en vunnit och en åkt ut. Vecka efter vecka.
Mer behövs inte, hade spöket efter den gamle revisorn sagt. Men jag hyser inga som helst förhoppningar om att en så logisk förändring införs, för det ligger inte i vår natur att välja det smidigaste alternativet.
Så vi sitter fast i den här snurriga labyrinten! Tony kommer hänga kvar för evigt! Holy Moses!