Uppror mot patriarkat blev Oscarsnominerad film

Miriam Toews uppror mot patriarkala mennoniter präglar hela hennes författarskap. ”Kvinnor som pratar” har blivit Oscarsnominerad Hollywoodfilm och lovsången till kvinnors livskraft kommer till uttryck också i hennes senaste roman.

”Ensamma strider” berättas genom nioåriga Swiv som bor tillsammans med sin höggravida mamma och sin skröpliga mormor Elvira. Swiv är avstängd från skolan för att hon har slagits. Nu gör hon hemtjänst hos sin drastiska mormor som inte vill slösa livets återstående ”fem minuter” på småsaker. I stället undervisar hon Swiv i sådant som ”bioluminiscens” – att skapa ljus inifrån.

”Som en eldfluga. Jag tror du har den förmågan, Swivchen. Du har en eld inombords och det är ditt jobb att se till att den inte slocknar” säger mormor som boken igenom tacklar olika svårigheter med en särskild energi: ”Bombanfall”, skriker hon när hon ideligen tappar dagens tablettdos på golvet.

Swiv dyker ner i dammet och plockar upp dem.

– Storyn i sig är inte så kul, men sättet den berättas på hoppas jag är roligt, säger Miriam Toews.

Generationsboende

Via Zoom tar hon emot hemma i köket i sitt lilla ”laneway house” i Toronto, byggt på samma tomt som huset där hon bodde innan – ett kanadensiskt grepp för att klara bostadsbristen, berättar hon. I det gamla huset bor nu hennes dotter med familj – tillsammans med Miriam Toews 87-åriga mamma Elvira som trots hjärtinfarkter, bypass-operationer och pacemaker fortfarande är med dem.

Miriam Toews kan se in i hennes sovrum – ”vi vinkar” – och den senaste romanen, ”Ensamma strider”, är också en hyllning till moderns exceptionella livskraft.

Det liv med tre generationer kvinnor som beskrivs i boken är självupplevt. Det är även den djupt tragiska bakgrunden. När Miriam Toews 2010 flyttade tillsammans med sin mamma och då 18-åriga dotter från Winnipeg till Toronto var det inte bara efter en skilsmässa. Hennes syster, som led av svåra depressioner, hade begått självmord. Tolv år tidigare hade deras far, efter ett långt lärarliv med psykisk ohälsa, gjort samma sak.

– Mamma och jag kom fram till att vi behövde vara tillsammans och finna vår väg som man säger.

Miriam Toews är en av Kanadas mest kända och uppskattade författare och ”Ensamma strider”, i svensk översättning av Erik Andersson, är inte den första romanen med självbiografisk grund där hon transformerar personlig sorg till en läsning med detaljer som ibland väcker gapskratt.

Sitt eget liv beskriver Miriam Toews som en kamp mot patriarkalt våld från dag ett – vilket måste förstås utifrån hennes uppväxt i en starkt konservativ mennonitförsamling i Steinbach, Manitoba.

Vild flicka värst

De traditionella mennoniterna, där amishfolket är en gren, har ett strängt patriarkalt synsätt, förklarar hon. Som barn var ”en vild flicka” det absolut värsta som hon kunde vara och med vild flicka menades till exempel att ha shorts och mascara. De mest radikala mennonitiska kolonierna finns dock i Latinamerika dit mennoniter en gång flyttade för att kunna leva helt isolerade och därmed slippa gå med på sådant som att låta flickor gå i skolan.

I romanen ”Kvinnor som pratar”, nu Sverigeaktuell i Sarah Polleys dubbelt Oscarsnominerade film ”Women talking” med Mara Rooney och Francis McDermond i två av rollerna, utgår Miriam Toews från verkliga händelser i en boliviansk mennonitkoloni där småflickor och kvinnor blev drogade och våldtagna nattetid mellan 2005 och 2009.

– Jag visste genast att jag behövde skriva om det, säger Toews som skildrar det ibland närmast filosofiska samtalet mellan några av kolonins kvinnor – samtliga analfabeter – som möts på en höskulle. Gärningsmännen är gripna men kommer att släppas mot borgen. Kvinnorna har en eller högst två nätter på sig att komma fram till vad de ska göra.

Mamma inspirerade

– De försöker förstå vad som är rätt i kontexten av deras egen tro, de kommer inte att förlora sin tro och det var min mamma som inspirerade mig till det tänkandet. Hennes tro har alltid varit så stark, det är en av de saker som håller henne uppe och jag visste att jag ville respektera det.

Men en kanske ännu större utmaning var respekten för de utsatta kvinnorna i Bolivia.

– Jag försökte bära deras smärta och deras erfarenhet i mig när jag skrev den här boken och även nu, genom mitt liv. Det är ett ansvar. Även om jag är modern känner jag fortfarande att jag är del av samma gemenskap. Jag tillhör ingen kyrka men jag är mennonit, mina närmaste vänner är det och ibland följer jag med min mor till en modern mennonitkyrka här i Toronto.

TT: Hur reagerar mennoniterna på det som du skriver?

– Det finns de som önskar att jag vore död, eller åtminstone tyst. Men det finns de som stödjer mig också bland de konservativa, det betyder så mycket för mig. Det är det bästa stödet. Jag vill inte bli sedd som kritisk mot mennoniter eller deras tro, bara mot den roll som flickor och kvinnor ska spela i den fundamentalistiska patriarkala kulturen. Ju längre man sopar allt under matten, ju längre kommer det att finnas kvar.