I repriserna är Bamse ännu en bra extrapappa
Sylvia Balac om en fin livslektion
Barnuppfostran är svårt.
Tur att en lurvig extraförälder bara är ett blädder bort.
Medan mina föräldrar verbalt sliter varandra i stycken i sovrummet intill kramas Bamse och Brummelisa extra länge i sin säng.
Medan mina storasystrar portar mig från festen i gillestugan försvarar Nalle-Maja sina bröder Brum och Teddy mot mobbare.
Och har jag sett något otäckt på tv finns bara ett botemedel. Inget jagar demonerna på flykt som ett snällt Bamse-äventyr med lyckligt slut.
Nu var jag som barn ingalunda omgiven av förvildade bestar till vuxna. Men ibland finns det inte tid till att säga saker som ”Det är inte fegt att vara försiktig” och då kan Bamse få säga det i stället.
Fast som alla föräldrar gör även Bamse fel ibland. Det var inte helt klockrent av honom att hylla kommunistiska Kina eller framställa flyktingbarns återkomst till ursprungslandet som en superhärlig tilldragelse.
Men felstegen till trots har Bamse fått mig att på riktigt tro att ”Många små svaga tillsammans kan besegra den starke”.
Jag undrade om den godhjärtade björnen höll måttet, sisådär ett kvarts sekel efter att jag slutat hålla honom i handen, och köpte en Bamse-tidning när filmen ”Bamse och tjuvstaden” släpptes i våras.
Först blev jag besviken. Reklam för filmen. Och ett hafsigt tecknat äventyr som visserligen var allmänbildande men alldeles för utdraget. Av Rune Andréassons bultande vänsterhjärta märktes intet.
Men så. I reprisen ”Får man ha alla rätt” kände jag igen den snälla präktigheten. Teddy blir mobbad för att han hade alla rätt på provet. Men när han räddar sin plågoande med isdubbarna han fått från Skalman slutar allt lyckligt: ”Det bästa sättet att få en vän är att vara en”.
En fin livslektion. Så länge repriserna rullar i ”Bamse” är världens starkaste björn en utmärkt extrapappa även för en ny generation barn.