Lätt att förlora sig i Bon Ivers värld
Det är något med Bon Iver.
De tre låtar som har släppts från kommande albumet är närmast förhäxande svåra att sluta lyssna på.
Väl inne i Justin Vernons värld vill man inte komma ut igen.
”I’d be happy as hell if you stayed for tea.”
Raden kommer från ”33 ’GOD’”, den senaste av de tre låtar som Justin Vernon hittills har delat med sig av från ”22, a million”, Bon Ivers tredje album som släpps den 30 september.
Och det är något med den raden som knockar mig. En utsträckt hand, på samma gång försiktig och famlande desperat, nakna ord som nästan kvids fram över piano och en stillsam kakofoni av pitchade röster och slarvigt inklippta stråkar.
Justin Vernon har aldrig gjort de raka vägarnas musik. Att så många föll så hårt för debuten ”For Emma, forever ago” handlade främst om de unika stämningarna. Men ”22, a million” är ett radikalt steg även för honom.
Vi känner ju redan Vernon som en särling. ”For Emma, forever ago” kom med historien om hur han hade isolerat sig i en stuga i skogen någonstans hemma i Wisconsin och skrivit låtar för att läka sitt hjärta.
Så att framgång inte skulle lösa upp några knutar för Vernon kunde vi kanske ana. Efter två album och mer och mer uppmärksamhet kände han sig vilsen. Musiken som brukade vara den roliga delen av livet var plötsligt en karriär. Lusten försvann.
Vernon började leta i sig själv för att komma fram till vad som var verkligen viktigt och hans dekonstruerade idé om musik har blivit det nya albumet.
Han började samla ljudfragment som kunde fogas ihop till låtar. Det första han spelade in var sig själv sjungandes ”it might be over soon”, som vi hör i öppningsspåret ”22 (over soon)”.
Stämningen i alla bandbrusiga stråkar, plåtiga banjoklanger och fragmentariska textrader präglas också av något slags känsla av positiv förgänglighet, att de famlande försöken till kontakt faktiskt är värda det för det är det som är livet.
Bon Iver ligger nu på många sätt närmare Radiohead än modern skäggamericana, men jag tror att de flesta fans kommer att hänga kvar på trippen.
För det här är musik som känns vacker och ärlig och är märkligt lätt att förlora sig i.
Då har jag bara hört tre låtar. Om resten av ”22, a million” låter lika betagande kan det bli en sån där sällsynt skiva man flyttar in i och inte kommer ut ur på hela hösten.