När julen kapar genren får inga andra högtider plats

Hollywood pumpar ut julfilmer (som utmärkta ”Elf”) i rasande takt, men håller sig mer kallsinniga till andra kulturers högtider.

Jag gillar julfilmer.

Men jag skulle vilja veta om jag gillar Chanukka- och Eid al Fitr-filmer också.

Nöjesbladets Sylvia Balac.

Vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Men i filmens värld är det bara en enda högtid som gäller, och det är kristendomens jul.

Elaka jultomtar, ångestfyllda familjesammankomster, brända julskinkor och julpynt som går överstyr. Om vi någonsin råkar glömma bort hur julen ska vara finns det en flod av (amerikanska, brittiska och svenska) filmer som påminner oss.

Fast sådär superkristna känns väl varken julfirandena eller julfilmerna längre. Den där grejen med jesusbarnet, till exempel, har ju fått stå tillbaka en hel del till förmån för julklappstjuvar, renar, tomtenissar och sjungande muppar. Och förmodligen skulle varken ”Ett päron till farsa firar jul” eller ”Love actually” kvala in till att visas på en kristen filmfestival.

Men om religionen nu är helt underordnad berättelsen och julen bara används som en lämplig inramning till komedi eller drama, då borde jag väl kunna räkna upp åtminstone en tokrolig chanukka-klassiker om farbror Faivish som råkar tutta eld på gardinerna när han ska tända menoran.

Eller en endaste Eid al Fitr-komedi om systrarna Aila och Aisha som ryker ihop om vem som lagar den bästa baklavan.

De finns säkert. Men inte på min bio eller i min tv. Jag minns bara otaliga julgranar som välter.

Och det är lite tråkigt. För även om religionen får stå tillbaka i julfilmerna så visas kulturen upp. Och den vars verklighet visas blir norm. Och tvärtom.

Visst, jag har sett Pesach fladdra förbi i Woody Allens filmer, men överflödet av julfilmer och bristen på skildringar av andra kulturers högtider visar tydligt vilka västvärldens - och Hollywoods – två rådande religioner är: kristendomen och kapitalismen.

Följ ämnen i artikeln