Om vi ser hur illa det är kan vi göra något
Kristin Lundell är trött på att förvånas över den ojämställda branschen
Är du en kvinna? Har du en dotter? Är det kanske så att du känner någon kvinna?
Trist för dig.
I nöjesbranschen är det nämligen business as usual. Mans-business såklart.
Hur många gånger ska en orka bli förvånad egentligen?
För inte kan det väl finnas någon som blir tagen på sängen över att Nöjesbranschen är ett männens näste.
Det är ju så som det varit i decennier.
Det är så som det kommer att fortsätta att vara i decennier.
Låter jag negativ? Det är inte meningen. Men det är bara dumt att inte se saker som de är. Först när vi inser hur illa det faktiskt är kan vi bestämma oss för om vi vill förändra det.
För jämställdhet kommer aldrig att på eget bevåg promenera förbi årtionden av etablerade maktstrukturer. Att uppmärksamma gamla vanor och sedan byta ut dem är ett ständigt arbete i uppförsbacke.
Jag är inte förvånad att siffrorna talar sitt tydliga språk.
Jämställdheten i hela vårt samhälle har haft några motiga år.
Det var som att vi trodde att 90-talets feminism hade löst hela ekvationen åt oss. Att jämställdhet bara var en knut som behövde knytas upp. Som om den saken nu var färdig och klar. Så var det såklart inte.
Varför är det då så angeläget med jämställdhet i kultur- och nöjebranschen? Jo det handlar om två branscher vars uppgift är att spegla samtiden. Genom film, musik och tv formuleras och utmanas tankar. Vi lär oss om världen och samhället runt omkring oss. Det har varit kulturen som har fört civilisationer framåt.
Men allt handlar om vems perspektiv på världen som frågorna tillåts speglas i. Vem som sätter normerna och vem som bestämmer vad som är viktigt. Det är ju ingen gudomlig sanning som gör att fans som väntar i sovsäckar utanför en Bruce Springsteen-konsert beskrivs som ”hängivna” medan en One Direction-publik får finna sig i att stämplas som ”hysteriska”.
Att tillhöra olika kön är att ha olika erfarenheter.
Erfarenheter som borde tas till vara på.
Allt annat är korkat.
Jag tror inte att Nöjesbranschens jämställdhetsproblem är svårt att lösa. Herregud – skivat bröd uppfanns ju för evigheter sedan. Det handlar om att vilja. Att öronmärka pengar, sätta upp femtio–femtio-mål och hålla sig till dem, skapa karaktärer som medvetet bryter mot de traditionella och att våga ge publiken något annat än de tror att de vill ha. Det handlar om vanor. Det som vi är vana vid är också det som lockar mest. Det är igenkänningens fara.
Men vi ska aldrig glömma att människan – trots allt – är tänkande varelser. Vi kan lära om. Vi är inte slavar under strukturer som vi själva har skapat.