Det är först nu som jag förstår

Publicerad 2015-01-21

Patrik Lundberg: Jag har bara gömt mina ärr

Aftonbladets kolumnist Patrik Lundberg.

I dag skriver jag inte för alla.

Jag skriver för dig.

Du som har glömt bort sångerna.

Hur en strof kunde ta dig härifrån. Hur en slinga kunde skeda ditt hjärta.

Du som har tryckt undan alla känslor utom ­plikten:

Att alltid le med munnen även om ögonen ­inte kan.
 

Du som ligger nere för räkning.

Som tvingar på dig studentmössan så att ­ingen ska förstå att dina slutbetyg saknas. Som är utan jobb i en stad där det inte finns några. Som ­river inkassobrev ­utan att ens öppna dem. Som skämtar om din vikt för att ingen annan ska hinna ­före. Som är bland folk, men ändå är ensam.

Du som tänker att du måste dölja din ångest, att den är en skam. Du som gråter i smyg, som dricker dig till sömns.
 

Du som ibland inte vill leva.

När du ser mig, se dig.

Jag var som du är, jag reste mig på åtta. Tänkte att resten av livet skulle handla om att inte falla igen. Att i stället fly och förtränga.

Det är först nu, när jag skriver för dig, som jag förstår. Jag har inte övervunnit ­någonting. Jag har bara gömt mina ärr och anslutit till lämmeltåget. Den där livsgnistan jag pudrar min Instagram med är samma lögner som du ser igenom och hatar. Samma gift som jag själv föraktade på Lunarstorm och MySpace.
 

Jag skriver för jag vet att du fortfarande kan känna.

Jag skriver för att berätta hur jag tog mig samman. Hur jag lyssnade på de där sångerna igen. Hur jag förstod att de handlade om att visa sina känslor, inte dölja dem. Hur jag berättade för mina kompisar och min förvåning när de svarade att de känt likadant hela tiden.

Jag skriver för att erkänna att du har gett mig ­livet tillbaka. Utan tanken på dig hade jag fortsatt förtränga. Simmat medströms, utan längtan efter något.

Jag skriver för att det är så enkelt att bli någon ­annan, men att det inte leder någon vart. Våra särarter är det finaste som finns.

Jag skriver för dig. För att vi kan vara ensamma, tillsammans. Tills vi orkar igen.

Jag skriver för dig så att vi kan lära av varandra.

Förstå att vi räcker till. Och lova att allt det bästa ­inte hänt än.

Tillräcklig

ANNONS

Följ ämnen i artikeln