Richard Gere: ”Därför är hon min Pretty woman”

Richard Gere om kärleken till 32 år yngre flickvännen

Publicerad 2017-04-13

HOLLYWOOD

I år är det 35 år sedan Richard Gere slog igenom i ”En officer och en gentleman”.

Sedan dess har han hållit sig kvar på topp.

Med nya filmen ”Norman” på väg mot biograferna berättar han för Nöjesbladet om vägen till genombrottet, sin syn på karriären och livet med den 32 år yngre flickvännen, Alejandra de Silvia, 35.

– Det handlar inte om ålder. Blir man kär så blir man. Det är egentligen allt, säger han.

Richard Gere är på strålande humör när han tar emot på ett kontor i West Hollywood.

Sannolikt har det att göra med hans nya relation. Den kommer efter en bitter brytning från Bondbruden Carey Lowell som han var gift med i 14 år.

– Vare sig det handlar om ung eller gammal gillar jag nytt, jag gillar energi, jag gillar öppenhet. Och hon är en mycket öppen person som fortsätter att lära sig.

– Hon är inte tävlingsinriktad. Hon vill alltid bli bättre på alla sätt och hon är inte rädd för att självkritiskt titta sig i spegeln.

Under ett ögonblick ser det ut som om hans ögon tåras, men han återfår fattningen när han rättar till sina genomskinliga glasögonbågar.

Pretty woman

– Hon är väldigt omtänksam och har alla de fina kvaliteterna. Men mest handlar det om energi, om att utvecklas, leva och verka i nuet. Det är mycket viktigt för mig.

På bio är Gere tillbaka med ”Norman”, en historia om en fixare i New York som kommer upp sig när han lär känna en israelisk diplomat.

Lågbudgetfilmen känns typisk Gere, framför allt på senare år.

– Inte ens på gamla dagar gjorde jag filmer som kostade 100 miljoner dollar. De var alltid sex-sju miljoner dollar, aldrig över tio, säger han.

Efter megaframgången med ”Pretty woman” 1990 kunde han sannerligen ha cashat in.

– Jag tror aldrig jag har tagit ett jobb för pengar eller för att ställa mig in hos något filmbolag.

Lyckligt lottad

– Antingen berörs jag av historien eller också gör jag det inte. Och om jag inte berörs av den funkar det inte. Jag vill jobba, men jag behöver inte jobba.

Det är resultatet av en lång och stadig Hollywoodkarriär.

– Jag har haft två stora stunder i karriären. Den första var när jag i mitt studentrum på University of Massachusetts fick beskedet att jag fått sommarjobb på en teater i Provincetown. Det ledde till teater i Seattle som ledde till Broadway i New York.

– Den andra var när Terry Malick ringde och ville ha mig i ”Days of heaven” 1978. Från den stunden kände jag att det var ödet att jag skulle vara filmskådespelare.

Facit visar att han hade rätt.

– Jag har ett liv ljusår från vad jag någonsin kunde drömma om. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad och tar det aldrig, aldrig för givet.