Tonårstjejer kliver fram och tar plats
Jag minns det ilskna läsarbrevet.
Den vansinniga handstilen i kombination med de rasande orden.
Inte för att skryta men jag är fortfarande nöjd med hur jag fick till det.
Det var tjugo år och två månader sedan. Nästan exakt på dagen. Det var den 10 april 1994 och kvällen innan hade Take That gjort en briljant - BRILJANT! - spelning på Hovet. Den skulle givetvis ha fem plus. Fem surrande insekter. Fem av allt. Fem av vad som helst.
För vilken himla konsert.
Mark, Howard, Jason, Gary och Robbie dansade som gudar.
De sjöng bättre än änglarnas alla körer.
Och vilka klädbyten. Jag var tolv år och visste att denna spelning aldrig skulle gå att trumfa.
Det blev därför en chock när jag nästa dag öppnade tidningarna. I stället för hyllningar var där något annat.
En kan bli vansinnig för mindre. Jag lade brevet - eller kan det ha varit breven? - på lådan redan samma eftermiddag. Mottagarna var recensenterna på kvällstidningarna.
Tjugo år och två månader senare fick jag smaka på min egen medicin. Det hade en väl kunnat räkna ut. Det var ju det där med karma.
Det har tagit mig hela veckan att svara på mejlen som skickades från One Direction-fansen efter förra fredagens konsertrecension. De var rasande. Som sig bör.
Jag förstår deras reaktioner.
För de höll inte med om att en av de fem pojkbandsidolerna gick runt och såsade på scen.
De var arga.
Men samtidigt: Mejlen från Sveriges samlade Directioners hade ingen av den aggressiva otrevlighet som kommer som brev på posten från, låt säga, Dylanologer, Springsteen-fanatiker eller Kiss-män.
Med några få undantag var tjejerna som mejlade lite ursäktande för att de sa ifrån. En del förklarade att de inte menade något illa med det som de lugnt hade argumenterat för.
Den ursäkten har jag aldrig hört från en Springsteen-man.
Vissa av mejlen med One Direction-fansen ledde till diskussioner som aldrig ville ta slut. De argumenterade för sin sak. Jag svarade. De skrev tillbaka.
De tänkte inte nöja sig.
Varför skulle de?
Det är tonårstjejernas tid att säga ifrån. Att kliva fram och ta plats.
Att säga emot när de inte håller med. Att ta sig rätten att hävda att saker visst är så som just de anser.
Den rätt som män i alla tider har tagit sig. Utan att ens be om ursäkt för det.
Tonårstjejen har tröttnat på att vara längst ner i hierarkin. Hon som alltid har fått sina intressen värderade enligt lägsta valör och som sedan The Beatles dagar enkelt avfärdats som någon som ägnar sig åt ointellektuella känsloutbrott. Till skillnad från de tältande Springsteen-männen förstås. När de väntar på sin idol utanför Grand Hôtel är de hängivna. När Dylanologerna rabblar upp alldeles för detaljerad information om sin idol är de inte hysteriska i sin beundran utan bara nördar. Nördar har högre status än hysterikor.
När tonårstjejerna slår mynt av sina intressen avfärdas de lätt som modebloggare.
Om inte allt för lång tid kommer Millenniegenerationens tjejer att vara vuxna.
Då kommer det att vara de som styr. De kommer inte att låta sig viftas bort.
Jag har sett bevis på det i min mejlbox hela veckan.
Lundells lathund
Konsert. Det där med att ”fånga dagen” är bara till för svanktatueringar numera. Och något för människor som inte vill gå på konsert. För det var länge sedan som rockkulturen handlade om spontanitet. Att ramla in på ett ställe och se ett band spela. Slå redan nu upp kalendern på 14 november och skriv in att Warpaint, världens bästa och drömmigaste Los Angeles-kvartett, checkar in sina instrument på Debaser Medis i Stockholm. Veckans bästa nyhet! Bara fem månader kvar.
Festival. Aldrig i livet att jag åker på någon festival i år. Men om jag skulle åka hade jag åkt till Bråvalla i Norrköping nästa helg och sett Lana Del Rey, Belle and Sebastian, Earl Sweatshirt, Foxes, Banks, M.I.A, The War on Drugs och men hallå hur många bra band kan en festival ha egentligen? Herregud. Jaja. Jag åker väl då.
Tv-serie. Ni kan ju historien om svensk sommar vid det här laget. Den som inte vill vara utlämnad åt fotboll och allsång ser till att vara beredd med serier. Andra säsongen av hyllade ”Rectify” började sändas i torsdags i USA. Historien om Daniel Holden som efter 19 år på death row räddas av dna-bevis är ett motgift till allt vad Ernst Kirchsteiger någonsin kan pyssla ihop. Ställ upp ögonlocken på vid gavel och skynda titta ikapp säsong 1.