Tack ’Girls’ – nu skäms vi inte längre för onani
Plötsligt minns jag.
Hur jag onanerade och skämdes. Onanerade och skämdes.
Jag funderar mycket på onani den här veckan.
Det beror på att jag börjat läsa ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran.
Plötsligt är det som att jag sett ljuset.
Jag är en upplyst och medveten människa.
Onani var rätt hajpat för några år sedan när Samantha i ”Sex and the city” gjorde dildon till en trendaccessoar snarare än en skampryl man slinker ut med huvan uppdragen över huvudet och shoppar i en suspekt butik på en urinstinkande bakgata.
Sedan blev det tyst igen.
Men jag tror knappast att det beror på att folk slutat onanera.
Det är helt enkelt ett ämne som är svårt att hantera.
”Sex and the city”-skaparna lyckades göra onani till någonting sexigt. Kvinnor hade höga klackar, drack cosmos och tillfredsställde sig själva så det stod härliga till. Tyvärr lyckades ingen inom populärkulturen spinna vidare på det här direkt.
Det blev återigen skamligt och hysch-hysch med onani.
Det dröjde till nu.
Nu har vi Lena Dunham som verkligen vågar ta i ämnet med hårdhandskarna. Den här gången är det inte invirat i en pärlemorskimrande tillvaro av uppenbart shoppingberoende kvinnor och rika, mörka, mystiska svin till män. Den här gången är det fula, ostädade lägenheter i New York och 24-åriga Hannah vars mörkaste hemlighet är att hon var besatt av att fingerpulla sig själv när hon var yngre.
Redan när jag ser ”Girls” börjar det klarna för mig, men det är först när jag tar mig an ”Konsten att vara kvinna” som alla delar faller på plats.
Författaren Caitlin Moran berättar ocensurerat om hur hon upptäcker sin kropp och sin sexualitet. Hur hon med fingrar alldeles skrynkliga av allt onanerande bläddrar ivrigt fram till kapitel som utmålar sexscener i tantsnuskböckerna.
Och jag läser och jag minns.
Hur jag onanerade och skämdes. Onanerade och skämdes.
Låste in mig i badrummet och gömde mig under täcket i flickrummet och tog på mig själv.
Hur jag ringde och försäkrade mig om att mamma inte var på väg hem så att jag hade tid att om och om igen spola fram till en – så här i efterhand urusel – sexscen i ”Fyra bröllop och en begravning”. Det dåliga samvetet och ångern sköljde över mig i samma sekund som den härliga orgasmen mattades ur kroppen.
Jag kunde inte prata med någon om det här för det jag gjorde var fel och dumt och eventuellt straffbart.
Beklagligtvis har de här känslorna hängt med upp i vuxen ålder. Klimax övergår i skam och ärligt talat är det så här jag har trott att det ska vara.
Jag har inte fattat bättre.
Förrän nu.
Nu när jag är en upplyst och medveten människa.
Nu när jag kan konsten att vara kvinna.