Finansministerns citat är en oförlåtlig skam
Bokens inledning är oerhörd.
Det kan inte ha skrivits något mer skrämmande om klimatets kollaps.
Det stora problemet är att klimatkrisens svåraste skador inte når oss.
De kommer inte nära. De blir så lätta att avfärda. Nyheterna, reportagen och filmerna blir en axelryckning.
Det finns dock ett undantag: inledningen av Kim Stanley Robinsons roman ”The ministry for the future” från 2020. Den slår luften ur lungorna, ord för ord.
Jag läser de första kapitlen i små portioner. Andas in, andas ut. Jag vill blunda men det går inte.
Kim Stanley Robinson målar upp en påhittad och enorm värmebölja i en nära framtid som kokar delar av Indien levande. För de flesta är väderfenomenet wet-bulb temperature, eller våttemperatur, några ord utan större betydelse.
Situationen uppstår när höga temperaturer kombineras med hög luftfuktighet. Till slut kan våra kroppar inte kyla ner sig genom att svettas och vi dör av överhettning. På ett ungefär kan en frisk människa inte överleva längre när temperaturen klättrar över 40 plusgrader och luftfuktigheten ligger runt 75 procent.
I ”The ministry for the future” gör våttemperaturen solen till en massmördare. Värmen slår ut elen, paniken sprider sig, jakten på skugga och svalka och bensindriven air condition är förtvivlad, och i de flesta fall förgäves. Ångesten brinner. Hur många överlever nästa dag, nästa natt, nästa timme, nästa minut? Det går knappt att andas in luften. Inget hjälper. Miljontals människor och djur dör.
Det som paradoxalt nog bildar iskuber i blodet är ett telefonsamtal i boken med ledaren för Parisavtalets indiska delegation. Hon spyr verbal aska och lava över länderna som har orsakat katastrofen i hemlandet. Visst, Indien har bränt sin beskärda del av kol och andra fossila bränslen, men inte närheten av USA, Kina och Europa. Ni är de skyldiga, inte vi.
Raseriet har kanske inte varit lika tydligt under Förenta nationernas klimatkonferens, COP 27, i år. Men det finns där. Politiker och aktivister från Pakistan, flera afrikanska länder och Maldiverna riktar allt skarpare kritik mot världens rikaste länder. De vet vilka som har tjänat på att skita ner och värma upp planeten mest. Kravet på att upprätta en fond där de rikaste länderna, inklusive Sverige, hjälper de fattiga och mest drabbade länderna ekonomiskt är rätt och rimlig.
Fossilkolonialismen är grotesk och orättvis. En dag kan det klassas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Scenariot i ”The ministry for the future” är tyvärr inte långt borta. Våttemperaturer har redan hänt flera gånger i länder som Irak, Mexiko, Saudiarabien, Mali och delstaten South Carolina i USA, om än i mindre omfattning. Det som Kim Stanley Robinson skriver om kan snart vara ett faktum. Framför allt i folkrika länder som inte har råd att kyla ner sin befolkning.
Skammen som bland annat kommer att riktas mot väst kan bli svår att hantera. Den svenska regeringen verkar dock ta allt med ro.
Som finansministern och moderaten Elisabeth Svantessons kommentar på frågan om Sverige klarar klimatmålen:
”Gör vi inte det så gör vi inte det.”
En axelryckning som människor i Pakistan, Mali, Indien och Bangladesh skriver upp och minns.
Det kan bli ett historiskt dumt citat.
En oförlåtlig skam.
