Det fina föraktet mot glada är tröttsamt
”Make love not hate, Jinder”
Kåt, glad och tacksam.
Och tom, platt och tråkig?
Nej, Little Jinder har fel. Inget är lättare än att vara svår.
Glada människor finns inte. Men de hör ändå inte hemma inom konsten: de kan dra! För en sån person har inget att säga mig som jag inte redan vet.
Orden är Josefine Jinders, 30, i förra veckans ”Helt lyriskt” i SVT.
Pubertalt så det skvätter om det, erkände hon själv, men underströk att driften att ”förakta” och ”hata alla andra människor”, som hon alltid haft, är ett viktigt bränsle i hennes liv.
– Vad har en sån person att säga mig som jag inte redan vet?, frågar hon.
Det fina föraktet mot gladhet finns såklart på andra håll än i kulturen. När jag var ny på Aftonbladet möttes jag av skepsis från några av dem jag sju år senare kommit närmast. De avskydde mina ”hallå i stugan!” och närmade sig först när de insåg att jag, glädje till trots, kanske har den mörkaste själen av oss alla.
Mörker är helt enkelt en social valuta: spill the tea och kom in i vänskaper, tv-program, på löpsedlar och topplistor. Vilket såklart är en gammal pr-sanning.
I ”Helt lyriskt” bygger programledaren Fredrik Lindström en ram av de truliga konstnärerna som ironiskt sett bygger nätverk och kändisskap genom ett upplevt ”utanförskap” där dessa ”ufon” förenas i grupp. Bitvis i livet är vi som bekant alla ensamma. Och vid livskris är det inte alls otroligt om Jinder har fler vänner som stöttar än jag (”frejdig person”).
Vad betyder ens bilden av en person utåt, plugghästarna i Akademien verkade städade, och i dag vet vi mer om hur äkta den bilden var. Som den önskat ruffiga airen av kåkfarare babykindade dokusåpahunkar vill uppnå med tatuerade torsos.
Man är dum om man tror att de klämkäcka folkparksidolerna från förr levt utan depressioner, alkoholism och smutsiga sexorgier. Glada människor är bara bättre på att dölja sitt mörker. Mer mångbottnade och intressanta, alltså.
Men ja, mörker eldar på kreativitet. Då skriver, målar och tänker vi som klarast. Men lika viktig, åtminstone för mig, är den glada upptempomusiken som för mig är bränsle för att faktiskt vara glad.
Glad eller inte, många av oss verkar leva ut något otillåtet genom fiktionen i dyrkan av filmskurkar som ”House of cards” buttra best Frank Underwood. Inte minst Netflix har dyrkat figuren och byggt sitt världsherravälde med hjälp av honom.
Den enda trösten i det är väl att alla backade några steg när det visade sig att Kevin Spacey kan ha varit en ond förövare även i verkligheten.