Mia Skäringer fyller barrikaden

Frida Söderlund har sett Mia Skäringers show

NÖJE

När en kvinna får lov att vara allt är det männen som måste bli mer.

Med ”No more fucks to give” gör Mia Skäringer mer än att vara en ensam kvinna som säljer ut arenor.

Hon fyller barrikaden.

Det brukar finnas mycket att säga som kvinna, för att man bär på känslan av att ingenting sägs och ingenting är sagt.

Men efter att ha sett Mia Skäringers show ”Avig Maria: No more fucks to give” är det som att alla kort är lagda.

På bordet. I bröstet. Överallt.

Det finns ingen bluff att syna eller hand att byta. Verkligheten ligger lagd som en perfekt royal flush och kvinnan i mig jublar.

 

Jag läste hur en manlig kollega beskrev showen som något att likna vid ett väckelsemöte. För honom kanske. Och alla andra män som glimtade till lite här och där i ett annars utsålt Globen.

För runt om mig är det kvinnor som skrattar. Som tar varandras händer och som reser sig upp. Som applåderar sig igenom de mörka partierna när humorn lägger plåster över uppriva sår.

För Mia Skäringer lindar inte in.

Inte övergreppen eller förtrycken. Varken de hon själv utsatts för eller de hon fått berättat för sig från släktingar i alla led. Hon lindar inte in dem och hon lindar inte in rädslan för män som gått i generation just därför. Hon värjer sig inte för orättvisan i kvinnorollen. I att tvingas vara någon annan, något annat, än sig själv.

 

Som den tydligaste motsats står Mia Skäringer därför på scenen och tillåter sig att vara allt. Påklädd och avklädd. Tyst och högljudd. Rolig och allvarlig. Allt och inget. Den människa hon är i den kvinna hon har tilldelats.

Mia Skäringer har ägnat 42 år åt att spela kvinna mer än att vara sig själv.

Det är slut nu.

Och när en kvinna är allt, är det dags för männen att bli mer.

För det är männen som är på väckelsemöte i Globen en lördag i november. Det är männen som stelnar till. Som börjar flacka med blicken. Eller, som mannen på min vänstra sida, som tittar ner i en hockeymatch i telefonen när sanningen blir för jobbig.

Vi andra har levt i den här verkligheten länge.

 

Vid ett tillfälle pratar Skäringer om att ärva trauman. Men något annat blir otroligt tydligt i kölvattnet av sorgen och svärtan som så ofta lyfts i den två timmar långa showen.

Ärva mod, det går också.

För när en ensam kvinnlig komiker för första gången säljer ut Globen berättar det också något annat. Att ett kvinnligt samtal, berättat av en kvinna, får och kan ta sin plats och sin scen.

Sin barrikad.

Och i publiken sitter tusentals Mia Skäringer och upprätthållare av strukturer och i kollisonen mellan dem och verkligheten förflyttas den där barrikaden vidare. Det kvinnliga samtalet. Från Globens triangelformade scen till middagsbordet. Från middagsbordet till skolan. Från skolan till umgängeskretsen. Från en person till någon annan och så vidare.

Samtal som inte alltid får sin plats hittar plötsligt en naturlig väg in. Tar plats i den verklighet där de skapats men tystats ner.

Det Mia Skäringer gör, genom att vända ut och in på sina egna trauman framför tusentals människor, är att ge en anledning att stå på barrikaden. Att välja sin egen och vägra kliva ner.

Kvinna som man. Gammal som ung.

 

Och i slutet av showen står nästa generation med Hampus Nessvold i spetsen, inspiratören som utmanar mansrollen så som vi känner den och vars show Skäringer regisserar nästa år, som fackelbäraren redo att ta kampen vidare.

En kvinna med no more fucks to give lämnar över till en kille som vill ta det som en man.

Revolutionen har bara börjat.

Barrikaderna är överallt.

Och kanske, kanske är vi inte ensamma den här gången.

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM