Om det känns sant är det väl sant – eller?
Äsch, det där med sanning eller lögn är så svart eller vitt, vad är det för fel på truthiness?
2005 myntade tv-satirikern Stephen Colbert uttrycket ”truthiness” – en slags variant på sanning som inte har någon som helst koppling till bevis, logik och fakta – utan baseras på att det ”känns rätt i magen”.
Lite som att George W Bush kände att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, trots brist på bevis.
Eller att det känns helt rätt i magen på amerikanska Teaparty-rörelsen att president Obama är antiamerikansk muslim, han heter ju trots allt Hussein i andranamn.
Men det är inte bara i USA som politikerna har slopat sanningen till förmån för ”truthiness”.
SD-ledaren Jimmie Åkesson kände ju sig hotad av invandrargäng i sin barndoms Sölvesborg, även om det har visat sig att inga sådana gäng existerade.
Och visst gjorde justitieminister Beatrice Ask bort sig när hon länkade till satirartikeln om att 37 personer dött i Colorado efter legaliseringen av marijuana, men det är ju inte så konstigt. Det kändes ju sant och bekräftade Asks världsbild att allt knark – alltid – är livsfarligt.
Och givetvis ville Vänsterpartiets förra ledare Lars Ohly så gärna ha spelat fotboll med Nacka Skoglund att han började tro på sin egen truthiness.
Snart är det val, och det är inte en helt orimlig gissning att politiker och intresseförbund, ja kanske även kollegor, grannar och vänner, då kommer att försöka vädja till våra magkänslor.
Och då säger min magkänsla mig att det nog är dags att minnas Colberts uttryck, slå på hjärnan och fundera på de där klassiska begreppen ”bevis”, ”fakta” och ”logik” igen.
Då är det är dags att vända magen ryggen.