Tacka gud för att Little Jinder finns
Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden
När inget verkar betyda mer än personbästa på milen kommer en skiva med hopp för alla som vill annat.
Tack gode gud för Little Jinder.
De bara springer och springer och springer.
Varje helg - ett nytt lopp.
Tunnelbanevagnar som fylls av löpare i tajts.
Den obekväma minen från varje nypåstigen passagerare som måste slå sig igenom en tjock vägg av svett för att ta sig in.
Människor i funktionsplagg som stretchar mot vagnsdörren.
Jag har aldrig känt mig så alienerad från mänskligheten som nu.
Som född i början av 80-talet har jag alltid haft mycket med 70-talister att göra.
Jag har umgåtts med dem, relaterat till dem och förstått dem.
Men nu går det inte längre.
Nu, när man unisont verkar ha kommit fram till att meningen med livet är att löpa tills hälsporren slår till.
Det är där som Little Jinder kommer in.
I onsdags släppte den 26-åriga sångerskan albumet med samma namn som hon själv.
Det är en ljuvlig samling krossade drömmar som skimrar i blek pastell.
Little Jinder sjunger om att ångra hur hon kvällen innan druckit ”tjugoåtta vin”.
Det är min bästa textrad just nu.
Little Jinder letar inte efter balans i livet. Hon drar mot kaoset.
Behovet av sådant som inte handlar om pulsklockor har aldrig varit större än nu, senhösten 2014.
Det finns givetvis en mängd anledningar att älska Little Jinder.
Om inte för hennes dekadenta livsstil så för låtarna: de snygga melodierna och de smarta texterna.
Och så rösten.
Jag älskar Little Jinders röst.
Den flickaktiga och väna som får texterna att låta ännu råare.
Hennes röst både kittlar och fascinerar med sin ton.
”Flickiga attribut brukar nedvärderas som någonting mjäkigt eller mesigt, så det här är ett sätt för mig att ta tillbaka dem. Flickighet är inget problem för mig, för jag tycker det är något fint” sa Little Jinder i en intervju med Dagens Nyheter i veckan.
Jag jublar när jag läser det.
För tidigare har gränser brutits av att kvinnor tagit sig an manliga uttryck.
Att de bekänt sin kärlek till gubbrock och americana.
Men efter ett tag blir också det ett spel enligt maktstrukturernas regler.
Det manliga = fint och eftersträvansvärt.
Det kvinnliga = fult som ska förändras.
Allt är tydligen alltid som vanligt hur man än gör.
Härom veckan fick jag ett mail från en tv-tittare som hade åsikter om hur jag lät.
Det gällde alltså inte vad jag hade sagt utan hur jag hade sagt det.
Brevskrivaren tyckte att jag - och andra kvinnor i ”min generation” - skulle uppsöka en logoped för att lära oss att sluta prata som barn.
Tipset meddelades som om det var en hemlighet som bara de riktigt vassa kände till. Men faktum är att varenda jycke givetvis vet att det är det mörka, låga tonläget som vi kopplar till makt och kunskap.
Det är så mycket gårdagens nyhet att slaget vid Svolder ter sig som senaste nytt.
Nu ska det alltså inte räcka med att tänka på vad man säger. Man ska också tänka hur man säger det (och hur man ser ut när man säger det).
En kan verkligen behöva bälga i sig tjugoåtta vin för mindre.
Kristin korar
Ikväll är det säsongsavslutning för ”Downton Abbey”. Dessa karaktärer har strålat starkast under säsong fem.
1. Lady Edith
Detta var utan tvekan lady Ediths säsong! Från att ha varit familjens fula ankunge - hade det varit nutid hade familjens mellandotter suttit på sitt rum och lyssnat på The Smiths - var det nu Laura Carmichaels rollfigur som tog kontrollen över sitt liv. Team Edith utvärderar nöjt denna utveckling. Låt henne dominera julavsnittet tack.
2. Thomas Barrow
Downton Abbeys allra elakaste rollfigur är de brittiska slottens svar på Pete Campbell från ”Mad men”. Ständigt förfördelad och utan det som han tycker sig vara förtjänt av. Men vi är många som älskar honom vettlöst. Det är inte dig som det är fel på Thomas, det är alla de andra.
3. Isis
Fick lord Granthams labrador sparken för att hon plötsligt hade samma namn som världens mest fruktade terrorgrupp? Hugh Bonneville - som spelar lorden - har avfärdat dessa rykten men patriarkens älskade tik är numera historia. Minnet av Isis väcks dock varje gång som hennes bakdel inleder Downton Abbey-vinjetten.
Foto