Norges hemska låt är större favorit än Ingrosso
LISSABON. Finns två givna finalister i kväll:
Sverige och Norge.
Detta trots att vårt kära grannland ställer upp med ett löjeväckande och fiolfunkigt pekoral.
Fiolfantomen från Minsk är tillbaka.
Förra gången Alexander Rybak ruskade stråken i tävlingen sopade han rent.
Vinsten i Moskva 2009 var så överlägsen att alla andra lika gärna hade kunnat resa hem innan första semifinalen.
Nu hoppas han kanske på att tangera Johnny Logans rekord – vinna tävlingen två gånger som artist.
Men årets bidrag ”That’s how you write a song” är ingen ny ”Fairytale”.
Enda likheten är att Rybak även i år hoppar med sin fela. Och när fötterna träffar scengolvet får en rad glitterkanoner explodera och demonstrera ur ett lyckligt slut kan se ut i Eurovision Song Contest.
Annars är ”That’s how you write a song” mest ett påfrestande ”shobbi dobbi dap dap”.
Numret och texten går ut på att Alexander Rybak håller en pedagogisk föreläsning i hur man skriver en poplåt.
Hans tips?
Steg ett: tro på det och sjung det hela dagen.
Steg två: rulla med det.
Steg tre? Nej, sorry, det tar slut efter två.
I stället får tv-tittarna njuta av hur Rybak spelar olika luftinstrument i form av digitala kritstreck. Just gitarren är en skräckfilm.
Det låter ungefär som att en elevrådsordförande på mellanstadiet försöker skriva funk. Ett Las Vegas-nummer för sandlådan.
Nu kanske det verkar som att Norges är chanslösa i Portugal.
Eller hur.
Eftersom gudarna måste vara helt ”shubaduba-hey” har Rybak de näst lägsta vinnaroddsen hos spelbolagen. Han skuggar just nu Cyperns Eleni Foureira.
Det beror på att han är enda stjärnan som är känd i hela EBU-området. Låtens hook är dessutom lika enkel som att hoppa hage, man behöver bara kunna räkna till två för att förstå den.
Och det kanske viktigaste av allt – han kan ta en scen och göra den till sin.
Alexander Rybak skulle säkert kunna ställa sig och vissla högt ur manualen till en mikrovågsugn och ändå göra ett starkare intryck än, säg, det ryska fåneriet.
För Sveriges del verkar semifinalen mest bli en anledning för Benjamin Ingrosso att öva lite till på att knycka med huvudet som en raggarduva.
Om det välslipade numret misslyckas sker det först i finalen.
Rybak och Ingrosso har ett betydligt lättare motstånd än deltagarna i tisdags.
Andra semifinalen är verkligen dödens grupp, i den meningen att nästan inget har en puls.
Det är ett sådant år, igen.