Kärleksfesten tog slut i kaos och död
Jenny Seth skäms numera över sitt gnäll om bajamajor
Jag skäms över mitt gnäll om äckliga bajamajor, favoritband som ställer in och idiotiska campinggrannar.
I helgen satte Love Parade allt som är jobbigt med festivaler i ett nytt perspektiv.
Den här texten skulle egentligen handla om hur marken på festival alltid är lerig och luktar utspilld öl och att man alltid antingen svettas eller fryser. Jag listade irritationsmoment som myggbett, solskadat skinn och att all mat är flottig utom smålandsrullarna som man självklart måste köa längst för att köpa. Jag ondgjorde mig över trötta bokningar, tvestjärtar i tältet och hur alla runt omkring är för fulla, smutsiga och har fula kläder.
Texten handlade också om hur all den där skiten kan vägas upp av ett enda perfekt ögonblick. Magiska livesekunder där musik, sommarnatt, gemenskap och perfekt berusning fyller hela kroppen med en lycklig känsla av närvaro. En kort stund när man plötsligt förstår hur fantastiska festivaler är och man liksom älskar alla som är på plats (trots fyllan, smutsen och de fula kläderna).
Men i och med lördagens fruktansvärda händelser i Duisburg i Tyskland blev krönikan med ens platt, naiv och tom. Att gnälla över löjliga ickeproblem när människor just har dött och antyda att magiska liveögonblick kan väga upp en sådan tragedi kändes minst sagt respektlöst.
Jag har aldrig besökt någon Love Parade och heller inte varit särskilt sugen. Även om musikutbudet skulle ha varit bra så skrämde tanken på en miljon festande människor mig redan innan olyckan. Men jag kan absolut förstå att man vill vara en del av ett sånt sammanhang. Särskilt med tanke på den där känslan av lycka och samhörighet som jag försökte beskriva ovan.
Love Parade har uppenbarligen vuxit sig alldeles för stor och beslutet om att lägga ner är antagligen helt rätt. Men det känns ändå extra tragiskt och orättvist att ett musikevenemang som i tjugo år ordnats som en manifestation för kärlek, fred och tolerans ska sluta med kaos, panik och död.