Camilla Thulin: Det är bättre att man är som en skräcködla än en grå råtta
Klädskaparen om goda självförtroendet, skönhetsingrepp och valet att inte skaffa barn
Publicerad 2023-07-23
Livskamraten Johan Rabaeus ville ha barn under en period – men Camilla Thulin stod på sig.
Hon har inte ångrat sitt livsbeslut för en sekund.
– Jag har valt att satsa på karriären istället och vara fri.
Hon är den okrönta kostymördrottningen och klädskaparen med figursmickrande plagg som signum – och mycket bestämd i sin modefilosofi. Camilla Thulin som frossade i farmors balklänningar som liten vurmar för kvinnliga former av alla dess slag och mottot har alltid varit "hellre en bra behå än bantning".
Vi möts i hennes butik som ligger lite inkognito på en lummig återvändsgata på Södermalm – och här kan såväl ”den vanliga kvinnan” som näringslivstoppar och politiker prova plagg i lugn och ro.
”En storlek 38 som vi har idag var storlek 42 då”
Ditt mål är att alla kvinnor ska känna sig vackra oavsett ålder eller storlek?
– Ja. Vi har storlek 36 till 52. De flesta butiker har bara 36 till 42, man vill inte köpa in större storlekar. Varför vet jag inte. Det kan komma kvinnor hit som drar storlek 48-50 och köper kläder för 30 000 kronor. De är vana vid tält och så kommer de hit och får lite former och kurvor.
Molly Hammar rasade nyligen och menade att kedjornas storlekar är för små, vad tänker du kring det?
– Jag har min mammas pärm från Tillskärarakademin från slutet av 40-talet och en storlek 38 som vi har idag var storlek 42 då. Storlekarna har faktiskt blivit större. Däremot vill kvinnan ha storlek 38 även om man drar 42. Det sitter ofta i huvudet. Många kvinnor tycker att den bästa tiden i livet var när man var 18-19 när det kommer till hur man såg ut. Det är inte fel, men kvinnokroppen ändras.
”Vi är ett kollektivfolk”
Hur viktigt är mode enligt dig?
– För mig är det inte viktigt alls. Jag gillar klassisk stil och tröttnar man på en klänning från oss ska man bara kunna hänga in den och sedan ta ut den, och den ska fortfarande funka.
– När jag gick Beckmans på 80-talet försökte man lansera axelvaddar. Det är så fult. Jag har hellre stoppning i min bh, det är ett kvinnligt attribut. Har jag axelvaddar ser jag ju ut som en karl. Jag är ingen karl och tänker inte heller bli det.
Svenskar är ju risiga på att bära färg. Varför tror du det är så?
– Vi är ett kollektivfolk och ett naturfolk till skillnad från medelhavsländerna där de är ett kulturfolk. Vi tycker inte heller om att sticka ut. Har man på sig en klänning får man ofta höra ”ska du på fest?” istället för ”vad fin du är”.
”Jag har köpt klart i mitt liv”
Har du fått några sådana kommentarer?
– Nej. Det är ingen som vågar säga något sådant till mig. Börjar man mobba mig på det sättet blir det en släng tillbaka som är ännu värre.
Vi intervjuade Susanne Ljung som tycker det är rentav plågsamt att shoppa vilket förvånade oss. Hur är det för dig?
– Jag är likadan. Ibland måste jag gå runt och glo i affärer för att se vad andra gör. Men jag har köpt klart i mitt liv. Köper jag exempelvis skor är det dyra grejer som jag kan ha i 25-30 år. Modeskor gillar jag inte, de är för fula.
Relationen med Bard: ”Vi levde nästan som gifta i tio år”
På 1980-talet lärde du känna Alexander Bard och gjorde sedan Army of Lovers kläder, hur var den tiden?
– Min brorsa jobbade på samma jobb som Alexanders gamla kille. De tyckte vi var lika knasiga och att vi skulle passa bra ihop. Vi levde nästan som gifta i tio år när vi jobbade med Army of Lovers. Under två års tid kanske jag var hemma tre månader. Det var en kul tid men allt har sitt pris.
Du var stylist till Lars Leijonborg inför succévalet 2002?
– Han hade en amerikansk kille på NK innan som var jätteduktig, men han förstod inte de svenska koderna. Amerikanska politiker klär sig helt annorlunda. Jag och Lars kom överens direkt och känner fortfarande varandra. Han skulle se ut som en intellektuell medelhavsman med en brun och tunn manchesterkostym med rosa skjorta. Det blev jättebra och Lars blev ju ”Leijonkungen”.
Förhandlade upp lönen
Du behandlades tydligen annorlunda på grund av ditt kön och din ålder när du skulle förhandla ditt första arvode på Stockholms stadsteater?
– Jag var runt 35 år och hade gjort sjukt mycket. Då sa förhandlerskan att jag inte hade jobbat så länge och bara var 35 år och därför skulle ha lägsta arvodet. Då sa jag att jag skulle ha samma lön som scenografen och att det inte spelar någon roll hur gammal jag är samt att många damer som jobbade med kostym inte hade gjort tillnärmelsevis så mycket som jag hade gjort. Då fick jag den lönen som jag vill ha.
– Det var samma sak på Göteborgsoperan. Jag ville ha samma lön som scenografen, men fick höra att avtalen inte såg ut så. Jag svarade att jag inte hade något avtal utan ett aktiebolag. Jag sa ”nu går du till styrelsen och säger det och står på min sida i egenskap av kvinna. Skärp dig!”. Två veckor senare ringde hon upp mig och sa att hon hade gjort som jag sa och att det hade gått bra.
”Jag är mer som en gubbe som klär ut mig till kvinna”
Det känns som du har gott självförtroende?
– Ja, jag är uppfostrad så. Dessutom har jag bara haft bröder och då tuffar man till sig. Jag är mer som en gubbe som klär ut mig till kvinna.
Har det legat dig i fatet att vara så rättfram?
– Nej, det upplever jag inte. Men jag är också ganska diplomatisk och snäll. Det har snarare varit bra. Men folk som inte känner mig tycker att jag är jättesträng. Men det är bättre att man är som en skräcködla än en grå råtta. Skräcködlor är man ju rädd för medan man trampar på grå råttor.
”Han är allt från skogstokig till fullständigt strikt”
Du lever med Johan Rabaeus sedan 30 år. Ni blev sammanförda av Rickard Wolff efter premiären av Baby Jane med ”Darling Desperados” på Stadsteatern?
– Jag ville egentligen inte gå, men han övertalade mig. Jag hamnade bredvid Johan och några andra på efterfesten. Sedan skulle vi hem till mig och dricka drinkar, men det slutade med att det bara blev jag och Johan. Vi satt hemma hos mig och babblade till fem på morgonen. Sedan var Johan tvungen att beställa en taxi då han skulle repa med Bergman och vi sa att vi skulle höras. Taxin åkte iväg, men backade plötsligt tillbaka och Johan sa återigen att vi måste höras omgående. Någon dag senare sågs vi och sedan träffades vi varje dag i ett år.
Han har sagt till oss att du är den klokaste person han känner och en jävel på knopar. Vad är det bästa med Johan?
– Han är generös, rolig, fantasifull och smart. Johan är också otroligt lösningsorienterad och fixar allt. Han är fenomenal och som en stor bukett, det finns alla möjliga blommor i den. Han är allt från skogstokig till fullständigt strikt.
”Ibland försöker Johan bråka med mig”
Han sa också att det har stormat en del?
– Äsch. Han överdriver. Jag brukar kalla honom för dramatikern. Ibland försöker Johan bråka med mig, men det går inte. Jag är inte intresserad. Jag säger ingenting och låter honom veva på, eller så går jag bara ut. Fast det sker faktiskt inte längre.
Ni har valt att inte skaffa barn?
– Jag är tyvärr inte så intresserad av barn och kommer inte bli det heller. Det är jättekul för de som har barn, jag beundrar dem jättemycket. Men jag har valt att satsa på karriären istället och vara fri. Jag har flera väninnor och hardcoretanter i min ålder som också har valt bort barn.
Johan berättade att han var småsugen ett tag, men du stod på dig?
– Ja, och är det så måste man välja. Vill den här tanten inte ha barn så får han väl leta efter en ny tant, eller så gör han inte det. Som tur var gjorde Johan inte det. Det där med barn är en konvention och idag är det lättare för kvinnor att säga nej.
Vi har förstått att omgivningen hade åsikter om ert beslut?
– Ingen sa något till mig, det var till Johan. Mig vågade ingen gå på, de vet att de i så fall hade fått en smäll.
Spontanköpte hus i Turkiet
Du och Johan lever stundtals i Turkiet, hur hamnade ni just där?
– Vi seglade från Grekland till Bodrum 1998. Alla hade sagt dåliga saker om Turkiet, men vi fastnade direkt och spontanköpte sedan ett hus där. Det är varmt, folk är så otroligt vänliga och maten är bra. De ha också en toppmodern sjukvård som funkar utmärkt och en veterinär i varje hörna.
Du är 62 år, men nojar härligt nog inte över ålder?
– Nej, jag bryr mig inte så mycket och är glad varje morgon som jag får vakna. Annars hade jag ju legat ”six feet under”.
”Har jättesvårt för unga kvinnor som går runt och ser ut som uppblåsbara porrdockor”
Vad anser du om skönhetsingrepp?
– Jag är ingen vän av sådant och skulle aldrig göra det. Jag kan förstå om gamla kärringar gör något om ögonlocken börjar hänga och man får eksem. Men jag har jättesvårt för unga kvinnor som går runt och ser ut som uppblåsbara porrdockor.
Är du fåfäng?
– Jag är nog lite fåfäng och gör exempelvis i ordning mig när jag går till jobbet. Det skulle aldrig falla mig in att gå dit osminkad och slafsig med rufsigt hår. Man vet aldrig vem man träffar. Dessutom vill jag visa respekt mot mina kollegor. Hur kul är det att ha en chef som ser ut som skit?
Camilla Thulin om tre stilbrott
• Bära t-shirt under skjorta
– Jag kan förstå att man har det, men det får man inte visa. I så fall får man dölja det med en slips. Det går inte att se ut så i den typen av arbete. Jag har rackat ner på många, men de jag rackar ner på är de som får skattebetalarnas pengar. Jag skulle aldrig drömma om att racka ner på en privatperson.
• Karlar med shorts i city
– Det är inte bra. I så fall måste man ha en riktigt snygg skjorta och ett par snygga skor. Men ofta är det nylonshorts, linne, tofflor och ovårdade tånaglar. Jag vill inte se det. I Milano ser man inte sådana gubbar, och skulle man göra det så är det turister.
• Cykelbyxor och korta kjolar
– Cykelbyxan är väldigt jobbig och även för korta kjolar. Det går bra på unga och rockiga tjejer som matchar det med roliga strumpor, men inte på tanter i min ålder eller tanter 30 plus. Men vad jag tycker är inte någon lag. Nu ska jag vara riktigt högfärdig men jag har levt på min smak i 40 år.
