David Lynch: ”Mina läkare oroar sig för mig”

”Twin Peaks”-skaparen i stor intervju om comebacken med kultserien

Magnus Sundholm

HOLLYWOOD

Ingen gör tv som David Lynch.

Så löd omdömet 1990 och så lyder omdömet nu – när regissören återvänder med en fortsättning på kultserien ”Twin Peaks”.

I samband med comebacken har Nöjesbladet träffat Lynch i Beverly Hills och pratat uppföljningen, våld, agent Cooper, seriens hemligheter och fått höra hur han räddade Hacke Hackspett.

Dagarna innan vår träff har omgetts av motstridiga uppgifter.

Länge var det oklart om Lynch verkligen skulle ställa upp.

Men till slut – efter att han krävt att få invänta världspremiären i Los Angeles i fredags – kom han till vårt möte i en hotellsvit.

Man skulle kunna tänka sig att mannen som skapat en odödlig serie och Oscarsnominerats för ”Mullholland Drive” kunde ha ett stort ego, vara skrytig eller mästrande.

Lynch är inget av det. I stället är 71-åringen tystlåten, försynt, filosoferande, hemlighetsfull och ler ibland lite nyfiket. Det är som om han inte riktigt förstår hela den här uppståndelsen kring en tv-serie som nu gör att han om bara några timmar reser till filmfestivalen i Cannes.

Vägrar mobil

Han visar sig också vara gammaldags.

– Jag har ingen mobil, säger han när samtalet slits sönder av en telefon som ringer i en ficka tillhörande en av tv-bolagets representanter.

– Telefoner är störande och varje gång den ringer vet man är det är tortyr.

Han skrattar.

– Jag gillar inte mejl heller. Det är också något som stör. Vi lever i en värld av avbrytande.

Är det därför tystnad är så viktigt för dig på vita duken? Inte många gör längre så långa scener utan ljud.

– Tystnad är mycket mäktigt och något som är så saknat i dagens oljudsfyllda värld. Att dyka in i och riktigt uppleva tystnaden är en otrolig upplevelse.

Ett mysterium

Vad var det som fick dig att vilja dyka in i ”Twin Peaks ” värld igen – 26 år efter att serien lades ner?

– Jag har sagt att jag älskar den världen och tänkt på den med värme under åren. Ibland har jag undrat vad personerna i den gör och hur vi lämnade allt. Men jag återvände inte dit på allvar förrän Mark Frost (medförfattare till de 18 nya avsnitten) för fem år sedan bjöd mig på restaurang i Hollywood och vi började prata om serien.

Varför tror du att ”Twin Peaks” gick hem hos så många när den började sändas i april 1990?

– Det är ett mysterium att en liten story i nordvästra Amerika kunde locka tittare i hela världen. Det var en magisk kombination av flera faktorer.

Avråds av läkare

Den skruvade världen har fått många att undra hur du är. Oroar du dig över din image?

– Mina läkare råder mig att inte tänka på det (skratt). Jag tolkar den för mig själv eftersom alla är olika. Vi ser samma saker och hör samma saker och försöker förstå vad som pågår. Därför tjänar det ingenting till. Man kan inte gräva upp en död författare för att fråga hen om deras bok. I stället läser man boken och skaffar sig en egen uppfattning.

Det låter som ett finare sätt att säga att du inte vill förklara vad som pågår i ”Twin Peaks”?

– Det är en vacker sak att se en detektiv och dra signa egna slutsatser. Det funkar alltid på det viset.

Vägrar förklara

Och jag som tänkte fråga om lådan i seriens början, dubbelgångare och parallella universum.

Lynch ler belåtet.

– Sorry, jag kan inte hjälpa dig på något sätt. Du får se avsnitten i stället. På slutet läggs det ihop till något och då kan du tänka på det.

Ok, men detektiven då – vad är det som gör att du alltid vill jobba med Kyle McLachlan (agent Cooper i ”Twin Peaks”)?

– Kyle är på en och samma gång oskyldig och mycket smart. Agent Cooper har en kvalitativ intuition, massor av energi. Han är storögd och energirik. Kyle är alla de sakerna. Han är specialagent Dale Cooper.

Innan vi tappar tråden, vad är förresten som dina läkare oroar sig över?

– (Skratt) De vill hålla mig på rälsen som leder framåt.

Började med kortfilm

Hur har du hamnat där du är i dag?

– Jag kom in i filmens värld genom konsten. Jag studerade vid Pennsylvania Academy och satt i ett kontorslandskap och jobbade med en målning av en trädgård på natten. När jag tittade på målningen hörde jag en vind från den och jag såg hur målningen började röra sig. Det var bilder som rörde sig. Den upplevelsen inledde allt.

På vilket sätt?

– Jag gjorde en tecknad kortfilm. Den var på en minut, gick på loop och visade sex män som blev sjuka. Efter det fortsatte jag att få klartecken från filmvärlden, men allt började med konsten.

”Twin Peaks” innehåller mord, våldtäkt och incest. Vad betyder våld för dig?

Visa våldet

– Ingen vill ha våld i sitt liv. Men många berättelser innehåller en kamp om liv och död.

– Jag brukar alltid säga att man ska ha lidandet i berättelsen, inte i sitt liv. Man behöver inte dö för att visa någon som dör. Idéerna står över allt. Men om man ska visa våld ska man inte hålla tillbaka. Sen har vi alla en gräns som man inte ska gå över för mycket. Var den gränsen går är olika för oss alla.

Du fotograferades en gång omgiven av en massa Hacke Hackspett-leksaker. Har du fortfarande kvar dem och vad är din relation till Hacke?

– 1981 körde jag längs Sunset Bulevard i Los Angeles. På en bensinstation såg jag fem Hacke Hackspettar upphängda i metallkrokar. Jag trampade jag på bromsen, gjorde en U-sväng och körde tillbaka. Jag sa att jag var tvungen att köpa dem, att rädda deras liv (skratt).

”Mina pojkar”

– Jag la dem i bilen. Jag döpte dem till Chucko, Buster, Pete, Bob och Dan.

– De var mina pojkar och jag hade dem med mig på kontoret. De var mina vänner – ett tag.

Vad hände?

– De började visa vissa personlighetsdrag som inte var så trevliga.

Kan du utveckla det?

– Nej (skratt). Men de finns inte i mitt liv längre.