Lika folkligt som en limpmacka
Kristin Lundell med sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Människan vill gärna göra sig lite förnämligare än vad hon är.
Men egentligen är hon enklast i världen att läsa.
Att hylla Taylor Swift har blivit musikvärldens svar på limpmackan.
Det är en gammal sanning som går att applicera på det mesta:
En trend avlöses alltid av dess mottrend.
Något nytt som dyker upp för att byta ut det gamla dammiga.
Det som vi hunnit tröttna på.
För världen snurrar snabbare än någonsin i dag.
Aldrig trodde jag väl dock att jag – på så många oväntade ställen – skulle läsa hyllningar till en skiva av Taylor Swift som jag gjort nu under november 2014.
Att så många, som tidigare inte ägnat något intresse åt någon av den före detta countrystjärnans fyra tidigare album, nu kapitulerat för ”1989”.
”Men vaddå – det kan ju bero på att den är bra?” kanske vän av ordning vill flika in.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Jag tror att det är mycket slugare än så.
Och innan någon avbryter – det är absolut inget fel på mottagningen på min foliehatt. Den fungerar alldeles utmärkt också i källarutrymmen.
Att Taylor Swift nu plötsligt blivit populär hos dem med smalare musiksamling än gemene man är i stället ett utslag av nyfolkligheten.
Det som började med Håkan Hellströms medverkan i ”Allsång på Skansen” för tio år sedan har nu kommit fram till att också en tidning som Nöjesguiden rapporterar från presskonferensen från TV4:s musikaliska chips-och-dipp-underhållning ”Så mycket bättre”.
Hade inte Jill Johnson tidigare i år fått den nyfolkliga okej-stämpeln genom programmet ”Jills veranda” hade hon givetvis inte fått headlinea en festival bokad av det indietrendkänsliga bokningsbolaget Luger.
Att uppskatta den breda musiken har blivit musiklyssnarens svar på normcore – den modetrend som går ut på att klä sig som Bryan Adams.
För visst är det förutsägbart att hylla, låt säga, Kindness senaste skiva.
Det vet ju varje barn och djur att en populärkulturell finsmakare ska göra.
Tänk då att plötsligt göra tvärtom.
Att bli ett med folkets favoriter och på samma gång använda just detta som putsmedel till det egna varumärket.
Att både bli älskad av folket vilka man förstår och samtidigt positionera sig själv. Så smart.
För den i dag så karga journalistvärlden har ju blivit lite som ”Hunger games”.
Den som blir älskad får vara kvar.
Att fortsätta att hänge sig åt det smala – och såga, låt säga, en nyhet om Foo Fighters på Ullevi – är att vara förutsägbar.
Det är som att äta pulled pork (= inte spännande).
Att år 2014 däremot hylla Taylor Swift är som att käka en macka (= oh så spännande!).
Tidigare i år släppte lämpligt nog också Café-journalisten och matskribenten Jonas Cramby en bok som heter just ”Mackor” och som innehåller hundra recept på mackor.
Smörgåsar alltså.
Så enkelt.
Nu väntar vi på en kokbok som tar Skogaholmslimpan på allvar.
Kristin korar
Natten till fredag släpptes en ny trailer till nästa års storfilm: ”50 shades of Grey” (”Femtio nyanser av honom”). Men varför låta en succé komma ensam? Skynda rid på framgångsvågen.
”Fifty shades of Frodo”
Vad säljer mer än ”Sagan om ringen” och sex? Tänk er då dessa ihop. Gandalf tvinnar rep av sitt skägg som han binder fast Frodo med i lillstugan. För extra effekt kan någon i ”Game of thrones” kastas in på något övernaturligt sätt. Övernaturligt är hett. Och rymden. Släng in något med rymden också.
”Fifty shades of Gessle”
”Vårens mesta mys!” utropar ni. Jajebox visst är det så. Ingen får ju svenska folket att vallfärda man ur huse såsom musikvärldens Christian Grey (okej, jag har inte läst böckerna så eventuellt haltar referensen något). Detta är dock bara för de mest vågade. Tänk er texten till ”Tycker om när du tar på mig” på storbildsskärm. Man kan behöva titta bort.
”Fifty shades of GW”
Svenska folkets tv-älskling Leif GW Persson har ju redan den perfekta garderoben för smygerotika: skinnvästen! Är det bovar som han ska jaga? Eller djur? Spänningen är vibrerande. Replikerna uttalas med tung andhämtning.