Minns du var du var när du hörde att Whitney var död?
Läs Sylvia Balac krönika
Att minnas vad man gjorde när kändisar dog är ett bevis för att man verkligen lever.
Frågor av typen ”var var du när du fick höra att Kurt Cobain var död” brukar ofta få häpnadsväckande detaljerade svar.
Själv minns jag var jag var när jag hörde att Palme blivit skjuten (fastbältad i baksätet på pappas bil tillsammans med mina syskon), när Anna Lindh mördades (i färd med att dricka kaffe hos vänner i en kolonistuga utanför Prag) och när Michael Jackson dog (i ett hus i Belgrad med telefonen i handen då mitt quizlag ringde och berättade att de tagit sin första seger och ”just det, Michael Jackson är död”).
Det kan tyckas banalt att lägga vikt vid kända personers död om man aldrig har träffat dem. Men det vackra med det är att minnena sammanflätar världshistorien med vår egen privata historia. Oavsett hur modesta liv vi själva lever fryser de här ögonblicken en liten bit av tiden och skapar knivskarpa minnesbilder.
När Amy Winehouse dog var jag och några vänner i en stuga i den östgötska skärgården. Vi var skakade av massakern på Utøya dagen innan och hennes död blev en del av den så mycket större chocken och sorgen. Vi tröstade oss med att dricka vin och lyssna på Amy och andra souldivor halva natten.
Den röda tråden i mina kändisdödminnen är att jag varit omgiven av – eller interagerat med – andra människor. Kanske är det nyckeln till tydliga minnesbilder. Om man tillbringar dagarna i ett ensamhetens vakuum framför tv:n eller datorn är risken stor att inga minnen skapas alls.
Och det är där Whitney Houston kommer in. Skönsjungande, hårdknarkande, vackra Whitney Houston. På måndag är det ett år sedan hon dog. Ett ynka år, och även om hon funnits i mitt liv bra mycket längre än Amy Winehouse minns jag inte alls var jag var då. Men jag gissar att jag var ensam. Kanske tittade jag på något avsnitt av ”Vänner” eller ”Scrubs” som jag redan sett minst fem gånger.
Lite ironiskt kan tyckas. Att minnas en kändis död påminner mig om att jag lever. Att inte göra det får mig att inse att jag inte lever alls.