Tomas Ledin om hur det är att fylla 70 år

”Tog ett tag innan jag vågade ta själva siffran i min mun”

Uppdaterad 2022-02-26 | Publicerad 2022-02-25

Idag fyller Tomas Ledin 70 år – vilket firas med en stor födelsedagskonsert på Avicii Arena.

Nu öppnar en av våra mest folkkära artister upp om den långa karriären, barnbarnslyckan och åldrandet.

– Jag är på en bra plats i livet nu, men det är klart att jag känner i kroppen att jag inte längre är tjugosju.

Han har en låtskatt med älskade örhängen som har letat sig in i den svenska folksjälen – och i år firar Tomas Ledin imponerande femtio år som artist. Men inte nog med det. Idag fyller den folkkära Östersundssonen 70 år – något som ska firas med en storslagen (och utsåld) födelsedagskonsert på Avicii Arena.

– Det känns jättespännande och lite pirrigt. Jag har inte stått på scenen på det här sättet på flera år. Men jag är överväldigad över det stora intresset. När jag spelade där för tjugo år sedan och det var utsålt tänkte jag på hur fantastiskt det var att få uppleva det. Att jag nu kommer få uppleva det en gång till… Det är svindlande.

Du skänker bort överskottet?

– Det stämmer och det var ett beslut som jag fattade omgående. Ska ett födelsedagskalas vara business? Nej, jag vill göra något som är härligt både för mig och för publiken. Jag skänker därför pengarna till tre organisationer som jag har stöttat genom åren. Det här ska vara en kväll av glädje och inget annat.

Det blev lite skriverier när SVT gärna ville att du skulle flytta på dig för Melodifestivalen?

– Det är verkligen överspelat för min del men jag tycker det var ett respektlöst agerande. Både jag och publiken har planerat det här i månader och det är en stor organisation och produktion. Uppenbarligen har de inte varit ute i lika god tid.

Hur ser du förresten på siffran 70?

– Ja ni, det är väl den svåra frågan…

Är det nu vi ska prata om något annat?

– Haha! Nej, men det är klart att det är ett faktum och jag är inte intresserad av alternativet. Jag lever gärna lite längre, men jag tycker att varje skede i livet har sina för- och nackdelar. Rent filosofiskt och existentiellt tycker jag att man ska försöka ha fokus på det som är bra i den tid man befinner sig i. Jag är på en bra plats i livet nu, men samtidigt, det är klart att jag känner i kroppen att jag inte längre är tjugosju.

– Men det tog däremot ett tag innan jag vågade ta själva siffran i min mun. Det där har jag tränat på under hösten. När mina föräldrar var sjuttio år tyckte jag ju att de var gamla, men det tycker jag inte att jag själv är. Det där skaver lite. Men det är precis som när man skriver låtar, det kan vara nyttigt med lite hybris, att tycka allt är fantastiskt. Men sedan när man lyssnar på det dagen därpå, är det inte alltid lika fantastiskt.

Ur ett ekonomiskt perspektiv skulle du inte behöva jobba?

– Allt är relativt, men med min bakgrund tycker jag att jag har det väldigt gott ställt. Det ger ett lugn. Jag brukar tänka på när jag satt i en turnébil och vi spelade för 1 200 spänn och var fem personer som skulle dela på pengarna. Men att bestämma sig för att jobba med musik har sällan med ekonomi att göra. I mitt fall var det snarare en besatthet och det har alltid varit väldigt passionsstyrt.

Du lade ner karriären på 80-talet, hur kom det sig?

– Jag kände att jag var klar och tyckte inte det kunde bli mycket bättre. Men det fanns också en besvikelse, eftersom jag inte hade lyckats internationellt. Jag tänkte att det kanske fanns något annat runt hörnet som jag istället borde göra. Det blev några jobbiga år, jag hade inte tänkt igenom beslutet och förstod inte konsekvenserna av det. Jag tappade både identitet och självförtroende och visste inte vad jag skulle göra. 

Vad var det som gjorde att det sedan vände?

– Jag fick en del förfrågningar om jag ville producera plattor med andra artister och kände att jag kunde göra det medan jag funderade på vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Jag jobbade bland annat med Pugh Rogefeldt och Magnus Uggla och då började jag skriva igen. Efter ett tag märkte jag att jag hade en samling sånger och jag ville gärna spela in dem, om inte annat för min egen skull. Det var albumet ”Tillfälligheternas spel” med bland annat ”En del av mitt hjärta”.

Det blev en comeback som heter duga.

– Ja, det får man säga. Det var nästan chockartat och på en nivå som jag aldrig kunde föreställa mig att få uppleva.

Privat är du gift med Marie Ledin. Du spelade upp ”Sommaren är kort” för din svärfar, salig Stikkan Andersson?

– Ja, det stämmer. När jag hade träffat Marie och vi skulle hälsa på dem på helgerna förväntade sig Stikkan att jag skulle ha med mig nya låtar. Det jag hade skrivit under veckan spelade jag därför in på en kassett och efter middagen gick vi alltid in i köket och så skulle det tyckas.

Och det gjorde det?

– Så var det. Men i början gjorde jag bara det mest för att det var Maries pappa, men jag märkte snabbt att han hade en väldig koll. Jag rafsade sedan ihop det material jag hade med glädje för att få hans synpunkter. När jag spelade upp ”Sommaren är kort” sa han ”det är en väldigt bra låtidé, synd bara att inte Björn och Benny skrev den, då hade det kunnat bli en hit”. Haha! Men jag tyckte väldigt mycket om Stikkan och saknar honom, han var engagerad, tydlig och rak och det var en kvalitet som jag verkligen gillade. Han sågade också många låtar vilket också var bra. Jag minns när jag spelade upp ”Never again” för honom, då sa han att det här ska vara en duett. Jag gjorde den sedan med Agnetha Fältskog.

Men du gav minsann inte bort ”Sommaren är kort” till Björn och Benny.

– Nej, och jag minns att när jag sommaren därpå körde bil på Hamngatan mötte jag Björn som såg mig och vevade ner rutan och sa ”vilken bra låt, Tomas”. Då kände jag att jag nog hade fattat rätt beslut trots allt.

Men Stikkan var inte helt förtjust i dig till en början och du fick väl kämpa lite i motvind?

– Första gången jag träffade honom var faktiskt på ”Opopoppa” på Skansen. Han klev av scenen och jag skulle kliva på den. Då spände han ögonen i mig och sa kort ”du är bra”. Då kände jag mig helt vimmelkantig, han var ju en auktoritet på alla sätt.

– Men visst, så kanske det var och så här i efterhand förstår jag honom. För honom var jag en popslyngel som satte klorna i hans lilla prinsessa och enda dotter. Det är klart han var lite vaksam, det skulle han ju vara. Man kan säga att det var en lagom uppförsbacke som löste sig tämligen snabbt och okomplicerat.

Du och Marie har varit gifta i 39 år, hur får man kärleken att hålla så länge?

– Det är ju en exceptionell tjej och det är väl en del av hemligheten om det nu finns någon sådan. Vi har haft det väldigt bra i grunden. Sedan är det naturligtvis upp och ner, men så ska det vara. Men Marie är en fantastisk kvinna.

Hur viktig har hon varit för din karriär?

– Det går inte att överskatta vikten av hennes närvaro. Hon har ju inte bara jobbat med mig utan med Eva Dahlgren, Mauro Scocco, Uno Svenningsson och många fler. Jag tror inte det är någon tillfällighet att de också varit ganska framgångsrika under perioderna då de jobbade med just Marie. Hon är en otroligt smart och duktig skivbolagsmänniska.

Du har ju turnerat mycket, funkade det bra med familjelivet under sönernas uppväxt?

– Man kan naturligtvis ha dåligt samvete för att man inte är närvarande och jag var borta väldigt mycket. Jag var fysiskt frånvarande, men även frånvarande när jag var hemma och hade skrivperioder eller var i studion. Jag hade säkert kunnat göra det på något annat sätt, men jag ser ju att det har blivit två bra grabbar av dem och vi har en bra relation. Men jag har alltid sett till att vara tillgänglig för dem. När de var små och jag var på turné visste de att det bara var att säga till så ordnade vi så att de fick komma och åka med några dagar.

Nu är de vuxna och du har visst blivit farfar?

– Precis, de har båda blivit fäder så jag har blivit dubbelfarfar. Det tar en djupt i hjärteroten måste jag säga och ger en stor och varm känsla som tydliggör det här med livets kretslopp. Det är en fin tid nu. Tidigare när kompisar fick barnbarn och det skulle visas massa bilder tyckte jag bara det var larvigt. Men nu är jag precis likadan själv.


 Tomas Ledin om….

 

…att känna sig lite fåfäng

– Jag är säkert mer fåfäng än jag vill tillstå och jag har märkt att jag har ett stort behov av att trivas med mig själv när jag ska upp på scenen. I det ingår naturligtvis hur jag ser ut men också lika mycket att kunna känna mig lite smidig och rörlig i kroppen. Jag har en pt och tränar lite, spelar lite tennis och håller mig aktiv.

…kändisskapet

– Det var lite jobbigt när jag var yngre. Skulle jag exempelvis gå på restaurang med någon så bestämde jag alltid att vi skulle träffas utanför restaurangen och gå in tillsammans. Nu tänker jag inte alls så och upplever inte kändisskapet som störande. Däremot kan jag märka att jag slappnar av på ett annat sätt om jag åker utomlands.

 …att vissa låtar ligger bakom en del graviditeter

– Det handlar bland annat om ”I natt är jag din”. Folk kan säga ”det var då lilla Putte blev till”. Då har jag mitt standardsvar ”det är kul att få vara med på ett hörn”. Men skämt åsido, att märka att vissa textrader och sånger har betytt mycket för många, det är något att vara stolt över. Sådant gör mig rörd.

Tomas Ledin med Hans och Anna Shimoda.

Följ ämnen i artikeln