Jag vill se Christopher leva ut sin inre Lou
NEW YORK. Christopher Moltisanti är ingen sopa – på nånting.
Det visar han med eftertryck i Zopa.
Va?
Vad sa krönikören nu?
Jo, det är så här: Michael Imperiole, som spelade Christopher Moltisanti i ”Sopranos”, har ett band. Det bandet heter Zopa och som framgår av nya singeln ”Red sky”, och likaledes framgick av fjolårsalbumet ”La dolce vita”, är Zopa riktigt bra.
Inte alls oväntat, skulle jag vilja påstå. Inte för att skådespelare som får för sig att de ska moonlighta som rockstjärnor alltid lyckas, snarare tvärtom, men just Imperiole är en osedvanligt reflekterande och känslig karaktär med en syn på de stora konstyttringarna som överensstämmer med min egen.
Det lärde jag mig inte minst under 90 avsnitt av ”Talkin’ Sopranos”-podden han och Steven Schirripa, också känd som Bobby Baccala, hjälpte några av oss genom pandemins mörkaste dagar med. Dynamiken bestod i att han som typisk, både lätt neurotisk och stursk New York-intellektuell gick i clinch med den mer okonstlade, bullrige och street-smarte Schirripa. Det var som om en Lou Reed-låt debatterade med den druckna allsången på en irländsk bar i Hell’s Kitchen.
Och att jag nämner just Lou Reed är alls ingen tillfällighet. Det är i den typen av sfär Zopa röra sig. Det låter New York och det låter 70-tal och det låter arty och det låter punkigt. Modern Lovers kan nämnas också. Måhända Richard Hell. Och Johnny Thunders & The Heartbreakers. Inte överdrivet originellt, nä. Men de gör det riktigt hyggligt. Med autenticitet, om jag får uttrycka det så. Framförallt: Imperiole sjunger bra, med rätt sorts snedkäftade kaxighet. Han skulle utan problem ha kunnat passera på Max’s Kansas City 1974 med den rösten och den attityden.
Det enda lustiga är att jag inte kan frigöra mig från intrycket att det är Christopher – eller ”Christaffé’”, för att använda uttalet hans boss använde – som snäser i mikrofonen och Sopranos-familjens unge gossen ruda som känslig art-rockare känns aningen svår att vänja sig vid.
Men han fick väl rutin när Adriana agerade manager åt måttligt begåvade Visiting Day och tog lärdom av Hesh, den gamle skivbolagsskojaren som visste att ”en hit är en hit”.
Allra bäst ska Zopa vara live och så fort jag får tillfälle ska jag rusa iväg och kolla upp den saken.
Man vill ju se Christopher leva ut sin inre Lou.
ORSAKER TILL EXTAS
• Sahara Hotnights – Reverie (Singel)
– En strålande återkomst.
• Chuck Klosterman – The nineties (Bok)
– Jag var där, men blir ändå upplivad av denna examinering av 90-talets populärkultur.
• Hurray For The Riff Raff – Life on earth (Album)
– Det bästa de gjort, tror jag.