Gå inte på myten – hon är blodigast, hårdast och härligast
Kristoffer Bergström: Ska någon hota Nils van der Poel är det nog Jonna Adlerteg
Gå inte på myten att våra tuffaste idrottare bär hockeyrör eller dobbskor.
Det tog några veckor att bestämma sig, men längst ner i den här texten finns bilder på min favoritmästare.
Du är varnad. Det kommer vara blodigt.
Aldrig har jag skrivit en lika sann krönika som i augusti 2018.
Jag var i Glasgow för att bevaka Sarah Sjöström, men inget av hennes fyra EM-guld berörde mig lika starkt som Jonna Adlertegs -silver en bit bort från simhallen. Det var inte bara gymnastens perfekt exekverade hindorff – övningen hon öppnade sin barrserie med – utan hela omgivningen. Ljudet och ljuset, kroppskontrollen och lårmusklerna, hastigheten och precisionen.
Ingenting jag kan utföra med min kropp är värt mer än åtta åskådare, skrev jag, men om jag fick drömma om att vara elitidrottare så hade jag velat utöva min sport framför just den publiken.
Låt henne gräva sig under en mur!
”Nog vore det trevligt med fler 15–45-män här. Jag gillar det segmentet också. Men vinsten av att få in dem är inget mot hur mäktigt det vore att få ut den här publiken. Om tusentals dansande och tjoande gymnastiktjejer skulle lösa biljett till matcher i handboll, fotboll eller hockey skulle de sporterna aldrig riktigt vara sig lika igen”.
Den andra mästargruppen har fortfarande inte ställts inför mycket till fysiska utmaningar, utan mest fått ägna sig åt pussel och prickskytte. Ändå syns det att Jonna Adlerteg är på en annan nivå än resten, att hon är mer mångsidig.
Ska någon hota Nils van der Poel framigenom, vilket är föga sannolikt, så är det nog Jonna. Sätt henne i jägarvila. Låt henne gräva sig under en mur.
Det glädjande är att hon gör det inför Sveriges största tv-publik. Jag läste i dagarna att Mästarnas mästare passerat Bäst i test och med sina 1 468 000 tittare toppar listan.
Sporten är skitig och rå
Sverige–Belgien i herrfotboll? Hälften så populärt som när Gretzer och Byggmark balanserar klossar.
Nästa vecka visas Andreas Bergwalls minnesfilm och vi kan utgå ifrån att hans händer hamnar i fokus. De krokiga, brutna klorna till fingrar vittnar om en livslång tjänst i bandykassen.
Men också i fråga om sargade nävar vinner Adlerteg. Efter succén i Glasgow 2018 tog hon mig genom sin karriär i sju bilder. Alla föreställde blod, sprickor och valkar.
Fotona var inget för kräsmagade. Men de var respektingivande och talande.
Det är lätt att hänföras av att gymnastiken är elegant och gnistrande, såsom jag gjorde för fem år sedan. Men den är också skitig och rå.
Jag är glad att en och en halv miljon tittare får bevittna vilket stenblock den där viga kroppen är huggen ur. Och visst är vi eniga här: vi hejar på Jonna Adlerteg, eller hur?
